Ideologisk övertygelse snarare än förnuft styr Svantessons återhämtningspolitik.
Regeringens medicin mot Sveriges haltande ekonomin har under hela mandatperioden varit densamma: sänk skatterna så att hushållen får mer att röra sig med.
Det är av flera skäl en problematisk behandling.
Förhoppningen är att hushållens ökade köpkraft ska generera ökad konsumtion, som i sin tur leder till ökade investeringar och sysselsättning.
Tidöregeringen har dock riktat sina skattesänkningar mot grupper som redan har en stark köpkraft. För dessa grupper blir några hundralappar till på kontot inte mer än så, möjligen att det förs över till ett ISK, men några termobyxor till barnen, en ny diskmaskin eller ett ytterligare restaurangbesök blir det knappast, för där har man redan allt detta.
Snabbt ut i ekonomin
Av alla regeringens kostsamma skattesänkningarna är det en väldigt liten andel som når den reala ekonomin och sätter fart på hjulen. Den ekonomiska återhämtningspolitiken borde istället riktas mot områden där de snabbt kommer ut i ekonomin och där förlusten blir mindre. Att primärt rikta in stöd mot barnfamiljer och låginkomsthushåll vore en lågt hängande frukt om regeringen på allvar ville se en ekonomisk återhämtning.
Med offentlig konsumtion och investeringar är det möjligt att vara ännu mer direkt och träffsäker i de offentliga satsningarna. Genom att anställa fler i välfärden eller rusta upp Sveriges eftersatta infrastruktur blir effekterna av statens satsningar mycket större och dessutom värdeskapande.
Ständigt uppskjutna
Men regeringen styrs inte av ekonomiskt förnuft utan av en ideologisk övertygelse som bygger på ökande klyftor och en mindre offentlig sektor. Så länge det gäller kommer vi knappast få se en ordentlig ekonomisk återhämtning.
Jag skrev för några år sedan en text som jämförde regeringens arbete med klimat- och biståndspolitik med den sorgliga Lasarettsvisan. Regeringens plan för hur de skulle kunna klara klimatmålen samtidigt som de slopade reduktionsplikten, och hur de skulle bidra till minskad fattigdom i världen samtidigt som de skar i biståndet blev ständigt uppskjutna. Precis som allmänheten frågade regeringen om när planen för klimat- och biståndspolitiken skulle komma, frågade den tuberkulossjuka flickan i Lasarettvisan läkaren om när hon får komma hem till mor.
Varje gång får hon avvikande svar; till påsken kan det hända, du får komma hem till mor.
Påsken kommer och läkaren svarar igen; till pingsten kan det hända, du får komma hem till mor.
Ingen återhämtning värd namnet
Samma avvikande svar har vi fått från regeringen under hela mandatperioden när det gäller den ekonomiska politiken. Gång på gång har vi fått höra att snart vänder det, nu står en starkare konjunktur för dörren och regeringen ser slutet på lågkonjunkturen i horisonten. Att profetiorna inte slagit in skyller Svantesson på Trump-administrationen. USA:s agerande är såklart ett skäl till vikande konjunktur, men att Sverige (trots våra starka finanser) har Europas tredje högsta arbetslöshet är regeringens ansvar.
Precis som flickan i Lasarettvisan aldrig får komma hem från sanatoriet, tror jag aldrig att vi får se en ekonomisk återhämtning värd namnet under Tidöregeringen.
För svensk ekonomis skull hoppas jag på regeringsskifte och att Svantesson lagt sin sista budgetproposition.
Vilgot Österlund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
