Franz K

Trots det skickliga hantverket har filmen svårt att väcka några djupare känslor. Jon Andersson ger både ris och ros till Agnieszka Hollands “Franz K”, med svensk premiär i helgen.

Med “Green Border” gjorde Agnieszka Holland en av 2024 års bästa och viktigaste filmer. Det var en stark film om den brutala behandlingen av flyktingar på gränsen mellan Polen och Belarus. Men det var inte bara en viktig skildring av flyktingar som försöker ta sig in i Europa i hopp om ett bättre liv. Det var också en film på hög konstnärlig nivå, där det svartvita dokumentära fotot och det trovärdiga skådespeleriet bidrog till den autentiska känslan. 

Skicklig stilist

Med sin nya film “Franz K” visar den polska regissören än en gång vilken skicklig stilist hon är. Filmen om författaren Franz Kafka är långtifrån en traditionellt berättad biopic. I stället hoppar filmen ständigt mellan olika tidsperioder i författarens liv och Holland använder sig av filmtekniska finesser som dubbelexponeringar och skuggor. 

Hon tillämpar även andra oortodoxa grepp som att då och då låta skådespelarna titta rakt in i kameran och prata direkt till oss i publiken, som om de skulle vara intervjuade för en dokumentärfilm om Kafka. De bästa tidshoppen görs då man klipper direkt från Kafkas liv i Prag till guidade turer på Kafkamuseet. Ett både stilistiskt och berättarmässigt lyckat grepp, då filmskaparna på ett skickligt sätt lyckas sammanlänka personen Kafka med myten om honom. 

Lite ytligt

Historien utgår från Kafkas liv. Ett liv som på många sätt dominerades av den despotiske fadern, som sägs vara upphov till de grymma fadersfigurerna i flera av hans böcker. Vi får också lära oss mer om Kafkas komplicerade relation till kvinnor, tuberkulsossjukdomen som till slut tog hans liv och såklart han skrivande. Något som till största del gjordes vid sidan av Kafkas vanliga jobb.  Porträttlike Idan Weiss är mycket bra i huvudrollen.

Men även om allt är skickligt gjort så saknas det något. I min bok ska en riktigt bra film också väcka känslor. Och det lyckas inte riktigt “Franz K” med. I alla fall inte hos mig. Det hela känns lite ytligt. Som om Holland aldrig riktigt lyckas krypa in på skinnet på Kafka och människorna i hans omgivning. Som filmteknisk uppvisning är det dock mycket imponerande. 

Jon Andersson