En krater har öppnat sig i den politiska mitten

Liberalernas beslut är det sista steget i en lång process.

I helgen fattade Liberalerna sitt kaotiska beslut att återvälja Simona Mohamsson och därmed godkänna att L kan släppa in Sverigedemokraterna i regeringen.

Ett stort beslut för ett parti som länge varit Sverigedemokraternas huvudfiende på den borgerliga sidan.

Men det markerar också slutpunkten på en längre politisk process i Sverige. En process som steg för steg har raderat ut det man brukar kalla för den politiska mitten.

Var pekpinneliberalismen starten?

Det är inte självklart när det hela började. Kanske var det dåvarande Folkpartiet efter valförlusten 1994 valde att inte samarbeta med Socialdemokraterna utan ta ett kliv åt höger. Eller var det kanske när samma parti under Lars Leijonborg började införa den ”kravliberalism”, eller om man så vill ”pekpinneliberalism”, som i princip varit partiets enda politiskt särskiljande varumärke och rättesnöre sedan dess.

För tio, tjugo år sedan betraktades även Kristdemokraterna som ett mittenparti. Under Alf Svenssons och Göran Hägglunds ledningar profilerade sig partiet som ett parti för sjuk- och äldrevården. En mjukare och mer socialt inriktad konservatism än den hårdare höger Ebba Busch introducerat i partiet. Under henne har ja till kärnkraft och nej till invandring varit större frågor än något partiet drivit historiskt.

Det tål att påminnas om att just motståndet mot kärnkraft länge var en av partiets verkliga profilfrågor, och i valrörelsen 1979 uppmanade organisationen Rösta Borgerligt väljarna att inte rösta på partiet som då hette KDS.

En del har förklarat partiets förflyttning bort från mitten med att de mer traditionella frikyrkorna tappat inflytande och att partiet i dag domineras av personer med bakgrund i Livets Ord och andra framgångsteologiska församlingar.

Enligt siffror som bland andra Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, lyft fram har Kristdemokraternas stöd bland de som regelbundet besöker frikyrkor minskat från omkring 70 procent till omkring 25.

Även vänstern har lämnat

Men den krater som öppnat sig i den politiska mitten och som nu verkar stöta bort politiska partier med närmast centrifugal kraft handlar inte bara om att högern gått åt höger.

För tio-femton år sedan hände det fortfarande att man talade om Miljöpartiet som ett mittenparti. Numera har miljöpartisterna en tydligt radikal ekonomisk politik, och i internationella frågor tillhör man ofta de mest progressiva.

Socialdemokraterna skulle nog vilja se sig själva som ett mittenparti, men där handlar det snarare om att partiledningen ställt sig i spagat över den där kratern. I ekonomiska frågor försöker partiet ta sig bort från 90-talets liberala förskjutning, med skarp retorik mot vinster i välfärden och en mer offensiv omfördelningspolitik. I värderingfsrågor som kriminalpolitik och migration har man snarare flyttat sig högerut.

Det skulle gå att hävda att Centern står kvar i mitten. Även i det fallet är det en stor del av partiets självbild. Partiledningen tycks fortfarande drömma om en regering i ”den breda mitten”.

Ja, mitten är möjligen fortfarande bred, på samma sätt som stora tomrum ofta uppfattas som större än de kanske egentligen är.

Och i Centern är förhållandet snarare det omvända mot Socialdemokraterna. I ekonomiska frågor är man kanske landets mest nyliberala parti, i värderings- och rättighetsfrågorna står man närmare vad som numera kommit att definieras som vänster.

Det är på flera sätt en logisk utveckling. Vi lever i en tid av hårdare polarisering. Sverigedemokraternas starka ställning på högerkanten har kastat om den logik som styrde svensk politik under hela efterkrigsperioden fram till 2010.

Men ganska mycket i politiken skulle bli enklare, både för höger- och vänstersidan, om det fanns en relevant mitten med hygglig politisk styrka.

Efter helgen vet vi i alla all att Liberalerna inte är det parti som kommer fylla den rollen.

Jesper Bengtsson