Juan Fonseca. Foto: privat.

Politik Förändringarna i synen på våra rättigheter har skett gradvis, skriver Juan Fonseca.

När Simona Mohamsson nu återvalts som partiledare för Liberalerna är högerblocket samlat. Därmed är det fullt möjligt att Jimmie Åkesson blir Sveriges statsminister efter valet i september.

Detta är inte längre ett ytterläge. Det kan bli ett huvudscenario.

Jag behöver inte gissa vad det innebär. Jag ser det redan.

Ingen plötslig förändring

Som ombud arbetar jag med de människor som träffas först när politiken skärps. Inte i debatten – utan i besluten. Familjer som bott i Sverige i nästan 20 år. Barn födda i Sverige. Företag, arbete, språk, hela livet här.

Ändå: utvisning. Återreseförbud.

Ungdomar som gått hela sin skolgång i Sverige får beskedet att de inte hör hemma här. Inte för att de gjort något fel. Utan för att de inte anses ha rätt att stanna. Detta är inte enstaka misstag. Det är en riktning. Och den är redan tydlig:

– spårbytet är i praktiken borta
– återreseförbud används allt oftare och allt bredare
– etablering betyder mindre
– barnets bästa väger lättare
– rättssäkerheten pressas tillbaka.

Detta har inte skett plötsligt. Det har skett steg för steg.

Men det som nu växer fram är större än en stram migrationspolitik. Det är ett skifte i synen på rättigheter. Från lika rätt till olika villkor.

Från ett sammanhållet rättssystem – till tendenser till parallella rättssystem.

Selektiv kravpolitik

I den politiska retoriken varnas det för parallella samhällen.

Men i praktiken ser vi något annat växa fram: Ett samhälle där människor bedöms olika beroende på vilka de är. Där samma omständigheter kan leda till olika utfall. Där rättigheter inte längre är självklara – utan prövade, villkorade, tidsbegränsade.

Samtidigt förskjuts politiken i grunden.

Från en universell syn på rättigheter till en selektiv kravpolitik.

Där människor inte bara ska följa lagen – utan ständigt kvalificera sig för att få stanna.Där tillhörighet aldrig blir definitiv.
Om Jimmie Åkesson blir statsminister kommer denna utveckling inte att bromsas. Den kommer att bli system.

Det som i dag kan ifrågasättas blir norm. För den som berörs innebär det ett liv i osäkerhet.

Att aldrig vara färdig.

Att aldrig vara trygg.

Att alltid kunna ifrågasättas.

Men detta stannar inte hos en grupp.När rättigheter blir villkorade för vissa, förändras synen på rättigheter i stort. När rättssäkerheten börjar variera, förändras också tilliten till den.

Så sker förändringar i ett samhälle. Inte genom ett avgörande ögonblick – utan genom att det som en gång var undantag gradvis blir normalt.

I mitt arbete ser jag vad det betyder innan det blir synligt.

I familjer som försvinner.

I barn som lämnar sina klassrum för sista gången.

I beslut som aldrig blir rubriker.

Det är där politiken landar.

Mot den bakgrunden blir en annan fråga oundviklig.

Om detta nu är riktningen – vad är alternativet?

I dag är det inte självklart.

Skillnaderna mindre tydliga

Den politiska utvecklingen har inte bara flyttat positionerna i regeringsunderlaget. Den har också gjort skillnaderna i oppositionen mindre tydliga. I flera avgörande frågor har avstånden krympt. Det lämnar ett tomrum. Om det ska fyllas krävs något mer än kritik. Det krävs en tydlig utgångspunkt. Ett huvudalternativ.

Ett sådant alternativ kan inte börja i detaljer. Det måste börja i en princip:

Att alla människor har lika värde.

Inte som formulering. Utan som faktisk utgångspunkt för lagstiftning, rättstillämpning och politiska prioriteringar.

Det innebär att rättigheter inte gradvis kan göras beroende av vem man är. Att rättssäkerhet inte kan variera mellan grupper. Att tillhörighet inte kan vara något som ständigt omprövas för vissa, men aldrig för andra.

Det är en enkel princip. Men konsekvenserna är långtgående.

Och kanske är det just där frågan måste ställas. Inte i teorin, utan i verkligheten:

Om vi accepterar att värdet av människor i praktiken kan skilja sig åt – vad är det då vi försvarar när vi säger att alla är lika mycket värda?

Juan Fonseca