Krönika Liberalerna framstår som en person i en destruktiv relation när de hanterar att väljarna lämnat dem på grund av SD-samarbetet med att öppna för SD i regering. Något som får Virve Ivarsson att tänka på frasen ”Den banala ondskan”.
Jag är född 1989 och uppväxt i Uppsala och upplever att hela vår uppväxt främst gick ut på att lära oss en sak: Låt inte rasister få makten igen. Ibland kändes det nästan överflödigt att gå i ännu en Prideparad eller demonstration mot rasism – för de här sakerna kändes det som att det fanns en så bred uppslutning kring.
Som 15-åring gick jag med i dåvarande Folkpartiets ungdomsförbund, Liberala ungdomsförbundet – för att två av mina nära manliga vänner var med och för att sossarna haft makten sedan jag blev medveten om politik och jag trodde att det kanske skulle kunna hjälpa min mamma som var småföretagare om det blev maktskifte.
Alltså, jag hade inte så bra koll men ville verkligen hjälpa min mamma men partiet var också något annat då än vad det är nu. Jag läste om Birgitta Ohlsson och såg i henne någon som både brann för hbtq-frågor, antirasism, feminism och småföretagare och hela partiet genomsyrades av en stark tro på asylrätten och att hjälpa flyktingar. Jag minns att jag tänkte på det som en av partiets absoluta kärnfrågor, något som verkligen definierade vilka de var.
Killar som spelade tv-spel
Efter en kort tid i ungdomsförbundet gick jag dock ur. Jag hade kommit dit för att jag verkligen behövde politisk förändring men väl där såg jag att förbundet mest bestod av privilegierade killar i skjorta som spelade tv-spel och vars största fråga var att de ville legalisera cannabis. Och när det väl blev maktskifte kände jag ingen glädje. Dock tänkte jag länge efteråt att man i alla fall kan lita på Liberalerna i fråga om flyktingar, hbtqi, feminism och antirasism.
Och när företrädare för Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna i juni valåret 2018 öppnade för att SD-politiker skulle kunna bli ordföranden i utskott sa Jan Björklund, dåvarande partiledare för Liberalerna, nej – och hänvisade bland annat till att han lovat sina adopterade barn att aldrig samarbeta med SD. Och då kände jag ändå en viss stolthet över Liberalerna, trots att jag annars rört mig bort från partiet.
Men sedan kom partiledarvalet 2019. Trots att ombuden till landsmötet som väljer partiledare enligt Liberalernas stadga ska rösta enligt egen övertygelse och i en sluten omröstning förekom då dock så kallade medlemsomröstningar som bara var tanken att vara rådgivande.
När flera av dem visade stöd för Nyamko Sabuni uppmanades dock ombunden att rösta i enlighet med medlemsomröstningarna – även där valdeltagandet i omröstningarna, som i Skåne, varit lägre än 50 procent. Och trots att motståndaren Erik Ullenhag – som ville stå fast vid Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna – var favorittippad.
Torkild Strandberg skickade ut ett minst sagt hotfullt brev till ombuden där det stod:
”Styrelsen har beslutat att du, som ombud, förväntas följa Skånerådets beslut. Om du inte kan ställa dig bakom en sådan förväntan och förespråka den kandidat som Skånerådet beslutar sig för, bör du därför omedelbart anmäla förhinder så att en ersättare kan kallas in.”
Lyftet kom inte
Därefter valdes Sabuni överraskande till partiledare. Hon menade att det faktum att hon öppnade för SD-samarbete och sa att hon företrädde Ulf Kristersson som statsminister över Magdalena Andersson skulle rädda Liberalerna kvar i riksdagen.
Något stort lyft kom dock inte och i stället ledde besluten till splittring och väljartapp. När Sabuni avgick låg stödet för Liberalerna på 2,1 procent och 69 procent av väljarna saknade helt förtroende för henne.
I dag ligger stödet för Liberalerna stadigt under riksdagsspärren, kring 2 procent, vilket betyder att det tappat hälften av sina väljare. Flera partitoppar har även lämnat sina uppdrag i partiet.
Med denna bakgrund i åtanke kan man tycka att svaret borde vara ganska självklart när Liberalerna nu kämpar för sin överlevnad och frågar sig vad som gick fel. Man vill bara skrika: ”Det var närmandet till SD, stupid!”
Och man kan fundera på hur det skulle gå för partiet om det gjorde den analysen innan de åkte ur riksdagen och bytte partiledare till någon som sa typ:
”Uppenbarligen har SD-samarbetet inte gagnat oss och det var fel av oss att gå emot våra väljare, mea culpa. Nu öppnar vi för att samarbeta med vilket block som helst men ej med SD. Vi kommer även släppa Romina till M/KD/SD och skaffa en klimatpolitik i enlighet med forskningen och prioritera skolan mer genom att till skillnad från Centerpartiet men i likhet med de svenska väljarna vara för förbud för vinster i välfärden.”
Som en otrogen som ångrar sig
Visst skulle man förlora några väljare men min gissning är att flera av de gamla väljarna skulle komma tillbaka och att man skulle kunna stjäla väljare från både Centerpartiet och vänstern och kanske även högern.
Och man skulle i alla fall bli ihågkomna som ett parti som gick lite fel men som insåg sina misstag och till slut lyssnade på sina väljare och försökte få dem tillbaka – som en otrogen person som ångrar sig och verkligen försöker reparera allt den kan. I stället för att gå under med devisen ”Samarbete med Tidö/SD framför allt” och mer framstå som en person i ett destruktivt förhållande som helt glömt bort sina verkliga vänner, sitt värde och sin identitet.
I stället har dock Liberalerna nu valt att öppna för SD i regering. Och Martin Melin (L) förklarade i veckan i en debattartikel i Expressen beslutet bland annat såhär:
”Många har förvånats över hur enkelt Tidöpartierna klarat av att samarbeta. Även i svåra frågor har vi kunnat enas, nu senast när Liberalerna fick gehör för att stoppa tonårsutvisningarna. På vänstersidan kan partierna inte ens prata med varandra, än mindre enas om en gemensam riktning.
Därför har jag varit okej med att även Sverigedemokraterna kan ingå i regeringen om det krävs för att fortsätta genomföra vår politik. Min logik var enkel – om vi är nöjda över vad vi åstadkommit ihop ska vi fortsätta samarbeta.”
Fick igenom politik med S
Det första vill jag då påpeka att Liberalerna fick igenom politik även i samarbete med Socialdemokraterna – till exempel krav på en mer flexibel arbetsrätt, krav på att stärka etableringen och fokus på ordning, reda och ökad kunskap i skolan.
För det andra har Liberalerna under Tidösamarbetet på punkt efter punkt varit med och genomdrivit politik som går tvärtemot partiets beslut på landsmötet. Något som väckt frågan om Liberalerna ens är ett demokratiskt eller liberalt parti längre och om de verkligen får igenom så mycket av sin politik. Och bara hälften av partiets väljare tycks vara för att ha SD i regering.
För det tredje gör det mig förvånad att Liberalerna känner sig stolta över en politik där klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) för 161 000 kronor i månaden totalt kraschat det som benämns som vår tids viktigaste fråga det vill säga klimatfrågan och där Tidögängets klimatpolitik främst består av en utredning som inte behövs och vars resultat ska redovisas först fram till valet.
En politik som även utvisat rekordmånga etablerade invandrare med fast jobb och som lett till att arbetslösheten är hög och tillväxten låg. Dessutom har Tidöpartierna uppgett att de redan spenderat hela reformutrymmet för nästa mandatperiod (!).
Sist men inte minst fastnar jag verkligen för det här med att Liberalerna tycks uppleva att det bästa med att de nu öppnar för SD i regering är att det gör att de visar att de inte är bråkiga.
När omoraliska principer blir normaliserade
Återigen låter det lite som en misshandlad partner som försöker visa för roten till alla dess problem (SD/den misshandlande partnern) att de inte kommer käfta emot – i hopp om att det ska lösa allting trots att det för allmänheten är uppenbart att det är parten de vänder sig till som orsakat alla problem.
Men när jag funderar på hur Liberalerna och världen utvecklats från de där Pride- och antirasist-demonstrationerna i Uppsala i min ungdom tänker jag också på boken ”Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem”. Boken skrevs av den judiska filosofen Hannah Arendt efter att hon analyserat rättegången mot Adolph Eichmann, nazisten som var ansvarig för att organisera transporten av miljoner judar och andra till koncentrationsläger.
Och det hon menade med frasen ”den banala ondskan” var att ondska inte alltid ser så Satanslik ut som vi tror utan att ondska uppstår när omoraliska principer blir normaliserade och accepterade av personer som inte tänker så mycket på hur de påverkar andra.
Detta kan leda till en situation där vi försvarar omoraliska åsikter och handlingar, inte nödvändigtvis för att vi själva slagit fast att de är värda att försvara, utan för att de blivit ”normala”.
Och i det sammanhanget kan jag ifrågasätta om det är så mycket att skryta över att man i Liberalerna blivit väldigt bra på att samarbete med ett parti som grundades av nazister och som Jimmie Åkesson gick med i när det leddes av nazisten och antisemiten Anders Klarström.
Kanske är det mer ett varningstecken på att man desperat försöker förstå vad allmänheten vill ha och av sin Tidöbubbla förleds att tro att svaret är ”en välvillig inställning till rasister”?
Virve Ivarsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
