Vad är det egentligen att vara svensk?

Krönika Kanske är frågan om svenskhet enklare än vi tror.

Frågan dyker upp allt oftare i vår tid. Den ställs i politiska debatter, i tv-studior och ibland med en underton av misstänksamhet: Vem hör egentligen hit?

Jag har bott i Sverige i nästan femtio år. Jag blev svensk medborgare 1983. Och när jag tänker på vad det innebär att vara svensk tänker jag inte på blod, efternamn eller ursprung. Jag tänker på handlingar. På värderingar. På människor som format landet.

För mig är det svenskt att följa Dag Hammarskjölds ansvarskänsla för världen

För mig är det svenskt att följa Raoul Wallenbergs exempel – att riskera sitt eget liv för att rädda människor som förföljs.

För mig är det svenskt att följa Olof Palmes exempel – att tala klarspråk mot rasism, mot apartheid och mot krig.

För mig är det svenskt att följa Alva Myrdals exempel – att arbeta för fred och nedrustning och samtidigt bygga starka sociala skyddsnät.

För mig är det svenskt att följa Per Albin Hanssons idé om folkhemmet – ett samhälle där ingen lämnas efter och där samhällets styrka mäts i hur vi behandlar de mest utsatta.

För mig är det svenskt att följa Dag Hammarskjölds ansvarskänsla för världen – övertygelsen att internationellt samarbete och fred är viktigare än maktpolitik.

För mig är det svenskt att följa Astrid Lindgrens instinktiva rättskänsla – att alltid stå på barnens sida och försvara dem som är svagare.

Man skulle kunna nämna många fler.

Folke Bernadotte som räddade fångar ur nazisternas koncentrationsläger.

Ellen Key som försvarade barns och kvinnors rättigheter.

Tage Erlander som under decennier byggde vidare välfärdsstaten.

Elin Wägner som kämpade för kvinnors rösträtt, fred och respekt för naturen.

Gunnar Myrdal som analyserade fattigdom och rasism och visade att samhällen kan förändras.

Anna Whitlock som arbetade för en modern och jämlik skola.

Kata Dalström som organiserade arbetare i kampen för värdigare arbetsliv och kortare arbetstid.

Ada Nilsson som kämpade för kvinnors hälsa och bättre sjukvård.

Moa Martinson som gav röst åt arbetarkvinnor och behovet av social rättvisa.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson som med humor, humanism och satir lärde oss att ifrågasätta dumhet och maktmissbruk.

Mikael Wiehe som genom sin musik påmint generationer om solidaritet och rättvisa.

Greta Thunberg som påmint världen om att klimatkrisen är vår tids stora moraliska prövning.

Och Zlatan Ibrahimović – pojken från Rosengård, son till invandrare, som blev en av världens största fotbollsspelare.

Alla dessa människor representerar något som länge varit centralt i den svenska självbilden: solidaritet, internationellt ansvar, social rättvisa.

Men vi lever i en annan tid nu.

Krig rasar åter i Europa och i Mellanöstern. USA och Israel bombar Iran och hela regionen riskerar att dras in i ett större krig. Samtidigt fortsätter våldet i Gaza där det palestinska folket lever under bombardemang och en humanitär katastrof som skakar världen.

Det är en tid då krig, militär upprustning och kärnvapen åter diskuteras som om de vore normala politiska verktyg.

Ibland kan man få intrycket att svenskhet handlar om att stänga dörrar, att peka ut människor, att dra gränser mellan ”vi” och ”dem”.

När jag hör det tänker jag på alla de svenskar som kom före oss.

Jag tänker på Wallenberg som räddade judar undan nazismen. På Palme som marscherade mot kriget i Vietnam.
På Myrdal som kämpade mot kärnvapen. På Bernadotte som körde de vita bussarna genom ett sönderbombat Europa.

Det är också Sverige.

Det är det Sverige jag lärde känna när jag kom hit. Som gav mig ett hem. Det Sverige jag känner att jag tillhör.

Och ibland undrar jag om frågan om svenskheten kanske är enklare än vi tror.

Den handlar inte om var vi är födda.

Den handlar om vilket arv vi väljer att föra vidare.

Juan Fonseca