Debatt Den verkliga risken för demokratin kan inte vara seminarier under MR-dagarna.
En myndighet ska fatta beslut på saklig grund, inte på stämningar, drev eller politiska tolkningar. Ändå är det svårt att dra någon annan slutsats när Jämställdhetsmyndigheten pausar statsbidrag med hänvisning till att det föreligger en ”viss risk” för att demokratikriteriet inte uppfylls; samtidigt som myndigheten noggrant undviker att förklara vad denna risk faktiskt består i.
Bakgrunden är ett seminarium under Mänskliga rättighetsdagarna som organisationen MÄN arrangerade. Efteråt kritiserades seminariet i den politiska tidskriften Kvartal, med fokus på innehåll, perspektiv och ideologiska tolkningar. Kritiken rörde inte våld, inte uppmaningar till antidemokratiskt handlande, inte brott mot lag. Det handlade om åsikter i ett offentligt samtal.
Frågan måste ställas om riskbedömningen i praktiken vilar på politisk opinion snarare än på saklig prövning
Kort därefter beslutade myndigheten att pausa bidrag och inleda granskning, med motiveringen att det finns en ”viss risk”. Vad risken består i, vilka uttalanden som avses, eller hur bedömningen har gjorts, redovisas inte. Det finns inga konstaterade brister i verksamheten. Inga överträdelser. Inga sakliga fel som pekas ut.
Detta är inte en detalj eller ett misstag i formuleringen. Det är kärnan i problemet.
När en myndighet ingriper utan att redovisa sin faktiska grund, samtidigt som den enda synliga kritiken kommer från en opinionsdriven tidskrift och förstärks av kampanjlogik och näthat, måste frågan ställas om riskbedömningen i praktiken vilar på politisk opinion snarare än på saklig prövning.
Begreppet ”viss risk” är i detta sammanhang väldigt allvarligt. Det saknar nämligen definierad tröskel, metodredovisning och proportionalitet. Allt kan ju alltid beskrivas som en viss risk för något. När ett så vagt rekvisit används för att frysa resurser och i praktiken straffa en organisation som kan tvingas säga upp personal och lokaler, avveckla verksamhet osv, flyttas makten från rättssäker bedömning till godtycke.
Detta blir särskilt allvarligt när det gäller demokratikriterier. De är normativt laddade och måste därför tillämpas med hög precision och transparens. Annars riskerar de att fungera disciplinerande snarare än skyddande. Civilsamhällets aktörer lär sig då inte vad som är förenligt med lag och regelverk, utan vad som uppfattas som politiskt riskabelt att säga. Resultatet blir ett lägre tak för det offentliga samtalet, just det samtal som ofta beskrivs som demokratins själva fundament.
Den verkliga risken för demokratin kan inte vara seminarier under MR-dagarna som klassas som woke, utan att myndigheter börjar fatta ingripande beslut utan verifierbara fakta, på grundval av ospecificerade misstankar. Det skapar osäkerhet, självcensur och försiktighet där det borde råda tydlighet och rättssäkerhet.
Myndigheter måste kunna stå emot yttre tryck och öppet redovisa sina bedömningar på ett sätt som går att pröva.
För en stat som straffar på ”viss risk” är i sig en stor risk.
Anna Ardin, doktorand, civilsamhällesvetenskap
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
