Debatt En satsning som ska nå brett smalnar av dörröppningen, skriver Företagarna.
Studiemotiverande Arbetslivsorientering, eller SAO-jobben som de oftast kallas, är en av de mest hoppfulla satsningar vi sett på länge för att bryta ungas utanförskap. SAO-jobb innebär att högstadieelever, särskilt från socioekonomiskt utsatta områden, får ett avlönat jobb två timmar i veckan under ett läsår som en del av skolgången. Syftet är att stärka studiemotivationen och ge tidig, verklig kontakt med arbetslivet.
Detta är lysande. Att som en del av skolundervisningen ge unga riktig arbetslivserfarenhet, lön, ansvar och framtidstro är både klokt, evidensbaserat och efterlängtat. Därför är det djupt problematiskt att modellen nu riskerar att stänga ute en stor del av Sveriges företagare.
När SAO-jobben nu knyts till ett centralt kollektivavtal blir konsekvensen att många småföretag inte längre kan delta. Sex av tio småföretag saknar nämligen kollektivavtal. Inte för att de erbjuder sämre villkor, utan för att kollektivavtal helt enkelt inte alltid passar de mindre företagen och många gånger upplevs både svåra och krångliga. Det kräver både administration och förhandlingar som mindre arbetsgivare många gånger inte har kapacitet att hantera. Vilket kan bli ett skäl till att avstå.
I Sverige bygger arbetsmarknaden på avtalsfrihet, och den friheten är viktig att värna om. Arbetsgivare och arbetstagare kan själva komma överens om villkor för anställningen inom lagens ramar. Det är en grundläggande princip som möjliggör flexibilitet och entreprenörskap och gör att småföretag fortfarande kan ha schyssta villkor utan att krita på ett komplicerat kollektivavtal.
Vad blir då resultatet för SAO-jobben när dessa kopplas samman med kollektivavtal? Det riskerar att bli en satsning som ska nå brett, men som i praktiken smalnar av dörröppningen och blir förbehållen större bolag med kollektivavtal.
Missförstå oss inte. Ingen ifrågasätter ambitionen att säkerställa schysta villkor för unga. Det är rätt och nödvändigt. Men frågan är om kollektivavtal verkligen måste vara den enda vägen? Det finns sätt att garantera rimliga löner, försäkringar, handledning och trygghet, utan att exkludera en majoritet av småföretagen.
Detta är särskilt anmärkningsvärt när kompetensförsörjning pekas ut som ett av företagens största hinder. Samma småföretag som saknar framtida arbetskraft hindras nu från att delta i just den modell som syftar till att bygga den.
Vill vi att SAO-jobben ska bli en nationell framgång på riktigt måste modellen fungera även för företag som har fem, tio eller tjugo anställda. Annars riskerar satsningen att förbli välmenande, men begränsad.
Det går att kombinera höga ambitioner för ungas villkor med en småföretagarvänlig utformning. Ett alternativ vore parallella lösningar: ett kollektivavtal för dem som omfattas av det, och ett tydligt regelverk eller standardavtal för övriga. Det vore mer i linje med den svenska modellen än ett absolut krav som stänger dörrar.
SAO-jobben är för viktiga för att göras till en angelägenhet för bara vissa delar av näringslivet. Ska vi på allvar bryta utanförskap och bygga framtidens kompetensförsörjning måste hela näringslivet få möjligheten att erbjuda unga SAO-jobb, även de mindre företagen.
Det är viktigt, inte minst eftersom småföretagen är Sveriges största arbetsgivare och ofta är de mest närvarande i lokalsamhället. Det är i den lokala verkstaden, butiken, restaurangen eller hantverksfirman som många unga får sin första kontakt med arbetslivet. Just där finns de av hela samhället så eftertraktade jobbmöjligheterna.
Diana Vasiliou, expert, utbildning och kompetensförsörjning på Företagarna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
