“Blue Moon” är ett lysande kammarspel

Blue Moon

Betyg: 4/5

Film Ethan Hawke är fantastisk i huvudrollen som sångtextförfattaren Lorenz Hart i Richard Linklaters  “Blue Moon”. Det tycker Jon Andersson, som också framhåller den briljanta dialogen i filmen.

Richard Linklater är en minst sagt flitig regissör. Förra veckan släpptes hans hyllning till den franska nya vågen “Nouvelle Vague”, på bio. Och nu mindre än en vecka senare, kommer nästa Linklaterfilm: “Blue Moon”. En film som utspelar sig under en kväll i den legendariske sångtextförfattaren Lorenz Harts liv. En man som är känd för att ha skrivit texterna till låtar  som “My Funny Valentine“, “The Lady Is a Tramp” och just “Blue Moon“.

Framstår som tragisk

När vi kommer in i handlingen befinner sig Hart på premiären av “Oklahoma!”. En ny musikal skriven av hans tidigare partner Richard Rodgers (Andrew Scott). Den här gången har dock Rodgers valt att samarbeta med  textförfattaren  Oscar Hammerstein, i stället för Hart som sagt nej till att medverka. Men Hart bryr sig inte om att se slutet utan lämnar teatern mitt under pågående musikal för att bege sig till en restaurang i närheten där premiären ska firas. Vi får snart veta att det är första gången som de gamla parhästarna Hart och Rogers inte samarbetar. Och Hart är föga imponerad av den nya musikalen. 

Under resten av filmen får vi följa Hart då han konverserar med bartendern och barpianisten, diskuterar framtida samarbeten med Rogers och försöker vinna 20-åriga studenten Elizabeths Weiland hjärta. Ju längre filmen går och ju mer vi lär känna Hart, desto mer tragisk framstår han. 

Hawkes prestation står ut

Ethan Hawke är fantastisk i huvudrollen som den alkoholiserade Hart. Den amerikanske skådespelaren lyckas på ett imponerande sätt ge en komplex bild av den berömde textförfattaren. Ett porträtt som innehåller mycket tragik, men också värme och en oerhörd sårbarhet. När Harts kärleksintresse Elizabeth (Margaret Qualley) förklarar för Hart att hon inte älskar honom “på det sättet” är det svårt att inte känna medkänsla med Hawkes tragiska karaktär, för att ta ett exempel. 

“Blue Moon” är på det hela taget ett lysande kammarspel som innehåller såväl humor, som värme och tragik. Det som står ut mest, utöver Hawkes prestation, är den briljanta dialogen. Det är inte lätt att göra en hundra minuter lång film som utspelar sig på ett och samma ställe med en och samma huvudperson och hålla intresset uppe till slutet. Men “Blue Moon” lyckas med det konststycket på ett imponerande sätt. 

“Blue Moon” finns att köpa digitalt från och med i dag den 23 december och att hyra från den 5 januari.

Jon Andersson