Nouvelle Vague
Betyg: 3/5
Film Richard Linklater har gjort en underhållande film om skapandet av Jean-Luc Godards “Till sista andetaget”. Det tycker Jon Andersson, som sett “Nouvelle Vague” med premiär i helgen.
Under slutet av 50-talet och början av 60-talet utvecklades “Franska nya vågen”, en ny filmvåg som skulle ha ett stort inflytande på såväl samtiden som framtida filmskapare. Skribenter på den ansedda filmtidningen Cahiers du cinéma, som hade kritiserat fransk film för dess oförmåga att vara nyskapande, fick nu chansen att själva göra film. En av dem var Jean-Luc Godard.
En pistol och en flicka
I Richard Linklaters “Nouvelle Vague”, med premiär i helgen, får vi följa inspelningen av Godards första film, den legendariska “Till sista andetaget” (À bout de souffle). När filmen börjar väntar Godard fortfarande otåligt på att få göra sin första film. Inte minst eftersom flera av hans kollegor som François Truffaut och Claude Chabrol redan fått göra regidebut. Godard, skickligt gestaltad av Guillaume Marbeck, slänger ur sig repliker som “Det bästa sättet att kritisera en film är att göra en” eller “Det enda som behövs för att göra en film är en pistol och en flicka”.
Kort sammanfattat kan man säga att “Till sista andetaget” utgår från den senare premissen. Filmen handlar om småbrottslingen Michel Poiccard (Jean-Paul Belmondo) som är eftersökt för ett polismord. I Paris träffar han amerikanska Patricia (Jean Seberg), och försöker övertala henne att fly med honom till Italien. Filmen har hyllats för sin innovativa stil, inte minst användningen av jump-cuts som bröt mot de gamla “reglerna” för hur en film skulle göras. “Till sista andetaget” räknas än i dag som en av de viktigaste filmerna i filmhistorien.
Kaotisk inspelning
Inspelningen av filmen var minst sagt kaotisk. Godard hade endast en lös manusidé, framarbetad av kollegan François Truffaut. Resten improviserades fram eller bestämdes precis innan inspelningen. Det var till exempel osäkert in i det sista vad som skulle hända med huvudkaraktären Michel i slutet av filmen.
Inspelningsdagarna var löst strukturerade, om man ens kan tala om någon struktur över huvud taget. Den första dagen filmade man exempelvis bara en scen och ofta avbröts inspelningen tidigt på dagarna. Något som ledde till frustration både hos filmens producent och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Jean Seberg.
Underhållande
Linklater lyckas på ett skickligt sätt återskapa det kaos som rådde under inspelningen. Det gör “Nouvelle Vague” till en underhållande film. Det är roligt att se vilken frihet en filmskapare som Godard fick. Något som känns främmande i dagens penningstyrda filmvärld. Att “Nouvelle Vague” är helt filmad i svartvitt, vilket för tankarna till Godards ursprungsfilm, bidrar till att ge filmen ett nostalgiskt skimmer. Samspelet mellan Guillaume Marbeck, Zoey Deutch och Aubry Dullin i rollerna som Godard, Belmondo och Seberg är också mycket bra.
För oss som följt Godard och andra regissörer inom den franska nya vågen är det förstås roligt att få se en skildring av inspelningen av denna legendariska film. Men frågan är om den också har något att erbjuda alla som inte är lika filmnördiga och som inte sett Godards klassiker innan. Kanske. Men jag är inte helt övertygad.
På det stora hela lämnar inte “Nouvelle Vague” något djupare intryck. Men det är en kul skildring av inspelningen av en filmhistoriens mest klassiska filmer.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
