I Finland spelar framtiden roll – hur är det i Sverige?

Politik I svenska statsministerns kansli ägnar sig många åt kontroll och granskning, inte att åt utveckla visioner, skriver Kristina Persson.

Den finska regeringen publicerade nyligen en ”Framtidsredogörelse”, som går igenom frågor av avgörande betydelse för Finlands framtida utveckling. Framtidsredogörelsen formulerar långsiktiga visioner som ska utgöra grunden för en proaktiv politik.

Ett antal mål ställs upp för 2030 och framåt.

Statsministerns kansli, som i Finland heter ”Statsrådets kansli”, ansvarar för redogörelserna. De administrerar flera förvaltningsövergripande projekt och organ och samarbeten över sektors- och ministeriegränserna vilket är en väsentlig del av kansliets arbete.

Redogörelsen slår fast att Finland ska ha en hållbar utveckling; det betyder att de som lever i framtiden ska ha lika goda möjligheter att leva goda liv som de som lever i dag. Miljö, människor och ekonomi ska beaktas jämlikt, vilket innebär att människorna ska behandlas jämlikt, att naturen inte ska förstöras och att naturresurserna ska räcka till för framtida generationer.

Finland har satt upp ambitiösa mål för grön tillväxt.

Grundbult för hållbar tillväxt

Innan redogörelsen färdigställdes fick forskare, personer från näringslivet och civilsamhället ge sin syn på Finlands framtid i en rapport. Rapporten slår fast att den andliga kulturen är en grundbult för en hållbar tillväxt. Dit hör kreativitet, öppenhet och förtroende/tillit.

För att förebygga marginalisering av barn och unga ska tyngdpunkten flyttas från att angripa det som inte är bra till att förebygga. Det ska finnas tillräckligt med personal som stöttar familjerna. Alla ska garanteras meningsfull sysselsättning och människovärdiga liv.

Statsrådets kansli har cirka 6 00 anställda; det är många fler än motsvarande kansli I Sverige, Statsrådsberedningen. Dessutom ägnar sig många i det svenska kansliet åt kontroll och granskning, inte att åt utveckla visioner, strategier och politik för framtiden. Till stöd för det finska framtidsarbetet finns bland annat det nationella prognosnätverket som sammanför alla olika prognosinstitut i ett samarbete som koordineras av Statsrådets kansli och Sitra, som är ett stort framtidsinstitut för forskning, innovation och utveckling.

Finland upplevs på många områden ha passerat det tidigare föregångslandet Sverige. Skolan är välkänd för sina goda resultat men även de vuxna finländarna rankas högt när det gäller läskunnighet, matematik och förmåga att lösa problem med hjälp av informationsteknik. I en internationell undersökning av vuxna 2013 placerade sig Finland på andra plats.

Nyckelord i redogörelsen är Förnyelse, Bildning och Jämlikhet, Ledarskap och Förtroende. Statsrådets framtidsarbete har en motsvarighet i den finska Riksdagen som mottar rapporterna från Statsrådet och formulerar egna utlåtanden.

Så här borde vi ha det även i Sverige.

 Vem bryr sig i Regeringskansliet?

I oktober 2014 utsågs jag till Framtidsminister i den svenska S-regeringen. Om jag då hade känt till det finska arbetet mer i detalj och förstått att väsentliga delar av det svenska Regeringskansliet skulle motarbeta min funktion skulle jag ha krävt obligatoriska seminarier om det finska framtidsarbetet för de politiska tjänstemännen och statsråden,

I min nyligen publicerade bok ”Vart tog Framtiden vägen” (Hjalmarsson och Högberg) har jag givit en rapsodisk exposé av mina cirka 55 år i någon form av samhällstjänst, som mynnar ut i en redovisning av oförmågan att hantera komplexitet och arbeta proaktivt inom det svenska Regeringskansliet.

Den fråga som jag avslutningsvis ställer mig i boken är hur det kommer sig att ledande politiker i Sverige är så ointresserade av att angripa tidens stora utmaningar med en effektiv politik.  Alla (utom SD) enades redan för 10 år sedan om radikala mål för Sveriges utsläpp av växthusgaser och har ställt sig bakom de internationella målen. Men varken regeringen eller Socialdemokraterna verkar bry sig om vad detta kräver i form av politisk handling.

Ett annat aktuellt exempel är AI-kommissionens 75 förslag till åtgärder som kom för ett år sedan. Kommissionen ansåg att åtgärderna brådskade, om Sverige skulle hinna i kapp andra länder och se till att artificiell Intelligens blev till människors nytta i stället för att hota jobben, demokratin och rättvisan – ytterst människans existens. Vad jag vet har ännu ingenting hänt.

Fastnar i det dagliga förvaltandet

Det kan knappast vara så att politikerna inte förstår behoven, men de verkar tro att man inte vinner val på de stora och svåra frågorna.  Den andra förklaringen kan vara ett bristande intresse och engagemang för det som finländarna formulerat som sin vision, att människor, natur och ekonomi ska få en jämlik behandling. Den tredje är att bristen på engagemang kan bidra till att de snabbt fastnar i det dagliga förvaltandet, där de komplexa och långsiktiga frågorna får inget eller mycket litet utrymme.

Andra försummelser i Sverige är bristen på investeringar i infrastruktur, utbildning, bostäder/bostadsområden samt integration. Det är inte migrationen som är problemet utan förmågan att skapa goda förutsättningar för integration.

Det har gjorts flera försök att kompensera för bristen på proaktivitet och lång sikt i Sverige: Olof Palmes Sekretariat för framtidsstudier på 70-talet, Ingvar Carlssons framtidsarbete på 80-talet, Göran Perssons gröna folkhem på 90-talet, Alliansregeringens (Fredrik Reinfeldt) Globaliseringsråd på 00-talet samt Framtidskommissionen på 10-talet samt slutligen Stefan Löfvéns initiativ 2014 att utse en Framtidsminister.

Några exempel

Inget av dessa initiativ har tillåtits att bli mer än en liten och kortlivad utväxt på det gigantiska beslutsmaskineri som är Regeringskansliet. Regeringarna har dessutom struntat i de goda råd som löpande kommit från andra myndigheter och kommittéer.

Här är några exempel:

I rapporten Att effektivisera system (2014) föreslår Statskontoret att regeringen ska organisera gemensamma dialoger mellan alla inblandade departement och myndigheter som ingår i ett system. Skälet är att stuprören hindrar långsiktighet och helhetssyn.

Tillitsdelegationen (SOU 2018:38) föreslog att regeringen skulle tillsätta en permanent kommitté i ”regeringsnära utvecklingsmiljö” för att skapa en arena som kan identifiera lösningar på komplexa samhällsutmaningar.

Delegationen hade en forskningsgrupp som konstaterade i sin rapport Politisk handlingskraft i en regeringsnära miljö, 2018 att Regeringskansliet saknade förutsättningar för att bedriva ett utvecklande arbete…och inte kunde hantera komplexa och långsiktiga problem som krävde systemsyn och samarbete.   

Klimatpolitiska rådet har i sina rapporter efterlyst bättre samordning mellan departementen och en konsekvent styrning från Regeringskansliet. Deras analys har också visat att myndigheterna inte uppfattat att klimatmålen och klimatlagen är prioriterade i regeringens styrning.

2030-samordnarens rapport Ett tydligare ledarskap för en hållbar utveckling (mars 2022) rekommenderade regeringen att grundligt reformera de sätt på vilka man hanterar de stora samhällsutmaningarna, inklusive 2030-målen.

 Men som sagt, vem bryr sig?

Strukturella förklaringar

Det finns också strukturella förklaringar till försummelserna. En är att Regeringskansliet med sina drygt 5 000 anställda inte är organiserat för hot som är existentiella – med ett enda viktigt undantag, risken för krig.

Försvaret av Sverige har inte bara ett eget departement, utan många stora, operativa myndigheter, analysresurser, forskning och samarbete med omvärlden. Jag kan inte se någon annan förklaring till detta än att krig alltid funnits och varit en huvuduppgift för staten.

Men detta gäller varken Klimatuppvärmningen eller en Teknikutveckling som kan hota välfärd och demokrati.

Om en Klimatminister ska vara framgångsrik, måste hen förmå finansministern och näringsministern (och några ministrar till) att ta klimathotet på största allvar. Det förutsätter i sin tur att Statsministern axlar ett starkt ledarskap för klimatmålen och omställningen. Bara högsta chefen kan styra över enskilda ministrar och förstås, regeringskollektivet.

Klimatet är lika litet som ”framtiden” en sektor som kan pressas ner i ett stuprör. Andra sektorer kan åtminstone kortsiktigt förvaltas, men existentiella hot är både komplexa och långsiktiga och ställer stora krav på systemsyn och systemförändringar, som inbegriper många departements arbetsområden. Detta låter sig inte göras utan kvalificerad analys, strategiska ambitioner och förmåga.

S brist på egna idéer oroar

Om ett år är det val. Många hoppas på stora förändringar. Socialdemokraternas brist på egna idéer och visioner oroar. Politikens roll är inte bara att vara lyhörd för opinionen utan att gå före och skapa opinion. Det var genom att ta sig an tidens stora frågor som Sverige blev ett folkhem och ett föredöme för andra länder.

Arbetsmarknad och migration kräver också långsiktig analys och strategiskt tänkande. Redan om 25 år förutspås de globala flyktingarna vara en miljard eller mer – människor som inte kan överleva i sina allt varmare och torrare länder i Syd.

En regering behöver ha åtminstone tre grundläggande förmågor:

Kvalificerad analysförmåga nära makten (Statsrådsberedningen) som har tillräcklig höjd och bredd för att regeringen ska ligga i fronten internationellt och ha en god systemförståelse av samhällshoten i såväl närtid som framtid.

En organisation som kan hantera komplexitet, det vill säga en organisation som utgår från att de stora samhällsproblemen ska lösas, även om det kommer att ta lång tid och kräva breda, nationella och internationella samarbeten. Därför måste dagens stuprör kompletteras med problemlösande, horisontella strukturer/processer som dessutom är tillräckligt flexibla för att ta sig an nya, oväntade problem.

En förmåga att vara både innovativ och handlingskraftig. Målen måste komma först, inte tillväxt för dess egen skull eller teknik som bara de rikaste har råd med. Förändringshastigheten är hög i vår omvärld och måste matchas av kompetens och initiativförmåga inom politiken. Politiken ska ge visioner, mål och prioriteringar och i en effektiv stat ska departementen kunna samspela fritt med varandra och med omvärlden för att uppnå målen.

Allt detta kan låta som självklarheter men är mycket långt ifrån dagens svenska verklighet. Och om det ska bli bättre redan om ett år krävs omgående förberedande insatser.

Kristina Persson