Fredens tid är över

Recension Fredrikson har ett djupt intresse för Rysslands historia, kultur och litteratur, men det är en fascination som alltid kombinerats med farhågor. Och numera med en stor sorg.

Stig Fredrikson har begåvats med en lågmäld och eftertänksam röst. Det är något med den som signalerar trovärdighet och tillförlitlighet. Han härstammar från och har sina dialektala rötter i Aneby i Jönköpings län. Jag hör den rösten också när jag läser ”Fredens tid. Det som formade mig”, som är några nedslag i ett långt journalistliv.

Jag växte upp med Stig Fredriksons reportage och rapporter från städer som Moskva och Washington. Det kalla kriget och åren efter murens fall var en ”fredens tid”, men inte alltid en rättfärdig eller entydigt demokratisk tid.

Livet som utrikeskorrespondent

Stig Fredrikson förkroppsligar det bästa med public service, han var en trogen arbetare i vingården som även – kanske en smula motvilligt ­– blev chef för Ekoredaktionen och för Aktuellt. Och skriver nu att han aldrig varit ”hämmad av överdriven respekt för människor som nått längre än jag eller stått över mig i rang. Respekt och ödmjukhet har jag känt inför människor som förtjänat”.

En klok grundregel för alla journalister och möjligen också en bra ledstjärna för livet som sådant. ”Fredens tid” ger bilder och inblickar i arbetslivet som utrikeskorrespondent, utan att vara en fullödig memoar. Men nedslagen säger också något om den där tiden. Som när han var med om en allvarlig trafikolycka utanför Leningrad (bilen totalförstördes) men lyckades bli utskriven och ta sig hem till Sverige för egen maskin, trots en demolerad näsa och ett brutet ben. Sjukvården i Sovjetunionen var inte särskilt tillförlitlig eller förtroendeingivande på den tiden.

Eller när han som korrespondent i Washington efter mordet på Olof Palme fick till en intervju med Henry Kissinger (som var utrikesminister när relationerna mellan USA och Sverige var riktigt frostiga) och ”vann” över Göran Rosenberg som jobbade för det andra nyhetsprogrammet. På den tiden konkurrerade Aktuellt och Rapport med olika redaktioner och vinklar i nyhetsrapporteringen för den interna mångfaldens skull, SVT hade tillräckligt med resurser för att göra det.

Allt har inte blivit bättre med åren, i varje fall inte de ekonomiska förutsättningarna för att göra god journalistik.

Handlar om stora frågor

”Fredens tid” är en till formatet liten bok som handlar om stora frågor. De omvälvande förändringarna de senaste decennierna utgör en ständigt närvarande fond i boken, inte minst att fredens tid övergått i krigets tid här i Europa, efter den ryska invasionen av Ukraina 2022.

Fredriksson föddes 1945, samma år andra världskriget tog slut. 1975 bekräftade Helsingforsdeklarationen gränserna från krigsslutet och Sovjetunionens dominans över östra Europa. Samtidigt skrevs mänskliga rättigheter in i överenskommelsen. Mötet i Helsingfors både bekräftade världsordningen och beredde väg för dess upplösning. 1989 föll muren och 1991 upplöstes Sovjetunionen.

Avgörande skiften som ramar in boken och dess ärende.

En stor del av boken handlar om Sovjetunionen och Ryssland, Fredrikson har ett djupt intresse för landets historia, kultur och litteratur, men det är en fascination som alltid kombinerats med farhågor. Och numera med en stor sorg.

Ryssland gjorde inte upp med sin historia utan har återfallit i gamla auktoritära, antivästliga och imperialistiska föreställningar. Under tiden som korrespondent i Moskva blev Fredrikson nära vän och förbunden med författaren Aleksandr Solzjenitsyn, och blev till och med ”Aleksandrs kurir”, var budbärare mellan författaren och väst, smugglande brev och texter.

I dag är Solzjenitsyn tämligen bortglömd. Men han var i sina romaner och som kritiker av den sovjetiska kommunismen och det enorma fängelsesystemet Gulag en central aktör under den här tiden. Hans böcker sålde i enorma upplagor.

Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970, men fick inte utresetillstånd att åka till Stockholm för att ta emot det. Sedan levde han ändå i exil i många år, innan han kunde flytta hem igen. I slutet av sitt liv (han dog 2008) framträdde han emellertid som Putin-kramare och välkomnande Putins auktoritära styre och ambitioner att ta tillbaka förlorade landområden, inte minst i väst. Han förespråkade kort sagt en aggressiv rysk nationalism, som format landets interna repression och yttre aggression.

Fredrikson skriver nu att han i första hand ville hjälpa en förtryckt författare och inte hade några ambitioner att bekämpa regimen i Moskva, den framstod ju för övrigt som tämligen stabil. Men han hjälpte och stöttade Solzjenitsyn med förhoppningen att han ”trodde på samma frihetliga demokratiska samhällsmodell som jag själv gjorde”.

Det gjorde han alltså inte.

Den historien säger mycket om Rysslands vägval under senare år. Det blev bara en kort mellanperiod efter murens fall när ett demokratiskt Ryssland faktiskt framstod som en möjlighet.

Sorgeepos över tid som flytt

Denna stora sorg över utvecklingen i Ryssland är bokens underliggande tema. ”I Moskva känner jag mig hemma”, skriver Fredrikson, även om de kvarter han en gång bebodde inte längre är igenkännliga. Den plats och den tid man en gång lämnat bakom sig finns ju aldrig kvar som den en gång var. Och som Fredrikson själv skriver: ”ingen anständig människa reser till Moskva” numera.

Det är rentav farligt för en journalist av Fredriksons kaliber.

Stalintidens kontroll, oförutsägbarhet och nyckfulla maktutövning går igen under Putin. ”Fredens tid” kan beskrivas som ett sorgeepos över den tid som flytt och ett land som backat in i framtiden genom att återuppväcka sin egen problematiska historia.

Historien gör sig hela tiden påmind, och så var det egentligen redan på Sovjettiden. 1970 bevakade Fredrikson marskalk Gretjkos statsbesök i Sverige. Han var Sovjets försvarsminister och fick till och med besöka svenska försvarsanläggningar och inspektera svenska kanoner.

Fredrikson hade lärt sig ryska på tolkskolan och snappade upp några av Gretjkos kommentarer som översättarna hoppade över eller inte hann med. Som när försvarsministern sa: ”Var de där kanonerna med vid Poltava?”

Referensen till Poltava är förstås intressant, och förs ofta fram från ryskt håll när Sverige kommer på tal, senast i samband med Sveriges inträde i Nato. Poltava var början på slutet för det svenska stormaktsväldet. Och inledningen på den ryska rörelsen västerut, och landet blev ju sedermera ett stort imperium och en av världens två supermakter efter 1945. Efter att Finland införlivades i det ryska tsardömet 1809 var det många i den svenska eliten som ville att Sverige skulle återta Finland, men det satte Karl XIV Johan stopp för.

Det var inledningen på Sveriges långa historia av fred. Ryssland har aldrig accepterat sina försluter efter Sovjetunionens fall. Därför har Ryssland invaderat Ukraina. Och det är skälet till att fredens tid nu är över.

Håkan A Bengtsson