The Life of Chuck – en hyllning till Pär Lagerkvist

The Life of Chuck

Betyg: 3/5

Film En gammal dikt av Pär Lagerkvist skulle kunna vara mottot för filmen. Det skriver Cecilia Hector om filmatiseringen av Stephen Kings novell ”The Life of Chuck”, med premiär i helgen. 

Den dagen jag såg Mike Flanagans filmatisering av Stephen Kings novell ”The Life of Chuck” råkade Dagens dikt i SR vara ”Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lagerkvist. Som ni vet inspirerar Stephen King till alla slags kopplingar, ingenting är för osannolikt för att slås ihop med något annat. Dikten fortsätter: ”Allt är mitt och allt ska tagas från mig, inom kort ska allting tagas från mig.” Det skulle kunna vara mottot för filmen som börjar med att allt i det lilla samhället rasar samman.

Tre avsnitt

Vi hör nyhetsnotiser om att stora landmassor i Kalifornien har sköljts ut i Oceanen. Engelskläraren (Chiwetel Ejifor) blir sittande i bilköer som aldrig verkar lossna. På sjukstugan är läkarna desperata, patienterna dör, den ena efter den andra. De som är kvar ger sig av, vill bara komma hem. Folk kommer gående på villagatorna utmattade efter att ha tvingats lämna sina bilar i kaos på väg hem. Det vardagliga blir alltmer apokalyptiskt. En liten flicka kommer på rullskridskor som hon ännu inte behärskar och vår lärare säger till henne att åka hem, det är för mörkt att vara ute nu. 

Det blir mörkare, elen verkar ha slagits ut och mobilerna saknar nätkontakt. Det enda som nu lyser är fönster och affischtavlor med porträtt som utropar ett: ”Tack Chuck!” 

Filmen är liksom novellen indelad i tre avsnitt. I det första (som spöklikt nog kallas ”tredje akten”) ser vi att allt håller på att tagas från oss. 

Lyder morfar

I kapitel två undfägnas vi av en ung kvinnas gatumusik på slagverk. Hon sitter där och väntar sig just inte mer än några skrynkliga dollar i muggen. Men så kommer Chuck (Tom Hiddleston) släntrande på väg till sin andra konferensdag, iförd sin ljusbruna terylenekostym. Han ska hålla sitt anförande och sedan får han åka hem. När han kommit i närheten av trummisen vid gatukorsningen ställer han portföljen ifrån sig och tar ett danssteg. Det blir till ett helt danssolo som får förbipasserande att stanna upp och en ung kvinna att röra sig på stället. Chuck inbjuder henne att dansa med honom, hon tvekar, men han insisterar.

Muggen med sedlar svämmar över och den unga trummisen fördelar vinsten mellan de tre, ingen av dem hade varit förberedda på att detta skulle ske. Inklippt får vi då och då se en scen där Chuck ligger i sjukhussäng med sin ömsinta hustru på ena sidan och sin tonårige son på den andra. Det är en ljus scen, men döden är nära. Tidsplanen är som jordskred, faller ifrån varandra och ut i intet.

I sista akten är Chuck en liten krabat med sina föräldrar och vi får snart veta att de båda omkommit i en bilolycka. Kvar är morföräldrarna som nu blir Chucks ersättning. Mormor har ett förflutet som hon håller strängt hemligt. Som ung var hon skolans busfrö och ständigt i rörelse. Hon älskade dans och Chuck får nu lära sig följa rytmen med henne i köket. Han blir allt skickligare och allt mer indragen i dansens teknik, blir skolans minste men också skickligaste dansande pojke. Morfar har helt andra planer för sin dotterson – han ska satsa på matematik! Matematiken ljuger aldrig, med matematik kan man förklara allt, mäta allt och bemästra det hela. Chuck lyder sin morfar och blir ekonom och banktjänsteman. 

Frågor återstår

Under hela sin barndom har Chuck önskat få se det tornrum som ligger överst i föräldrahemmet, den gamla villan. Dörren dit är låst med hänglås. Till slut lyckas han få tag i morfars nyckel och just när han ska öppna dörren blir han överrumplad av morfar som går in före honom. 

Jaha, tänker jag, vad är det Stephen King säger här? Vår värld är på väg att vittra sönder och inom kort kommer ingenting att återstå. Det kan vi med matematikens stränga regler räkna ut. Ingen kommer undan. Allt ska tagas från oss.  Oundvikligt. Om vi träder in i det rum där vi får se sanningen om vårt framtida öde, blir vi förvissade om att vi går under. Det är strängeligen förbjudet att ta reda på det, men det är inte desto mindre sant och förutsägbart. Lika sant som att 2 + 2 = 4.

Varför är då den sanningsälskande morfadern så angelägen om att låsa tornrummet där sanningen om framtiden avslöjas? Är budskapet att trots att vi har framtidens öde inom synhåll måste vi hålla den kunskapen ifrån oss? Bara genom att blunda för den kan vi förlänga vår existens. Det är å andra sidan inte någon särskilt välgrundad slutsats. 

Men vad kan vi mer begära? Det hade väl inte varit Stephen King om inte några fundamentala frågor återstår när vi vandrar ut i vår egen verklighet. Varför i all världen är det enda som lyser upp tillvaron i själva alltets tillintetgörelse att Chuck har funnits och gjort oss gott? 

Ska vi med King leva och dansa medan vi lever och låta alltet förgås – det finns ändå ingenting annat än födelse och död för någon av oss. Det kan vi räkna ut.

Cecilia Hector, Psykolog och filmvetare