Böcker Dagens Arenas Ola Bo Larsson har läst boken ”Det svenska civilsamhällets eliter” med stort intresse men har också några invändningar.
Vi lever i en tid som är svår att förstå sig på. Ta det här med civilsamhället, som högern länge vurmade för och som vänstern hade lite svårt för. Eftersom vänstern innan 90-talet ansåg det som statens uppgift att lösa alla sociala problem, stimulera de kulturella behoven och så vidare. Nu har vi en högerregering som nedmonterar civilsamhället medan vänstern beklagar sig.
Det är svårt att läsa den nya boken ”Det svenska civilsamhällets eliter” mot någon annan fond än just denna. Man blir inte klok på om bokens förlag och författare reflekterat över hur de politiska vindarna för närvarande blåser. Och hur det påverkar bokens mottagande och innehåll; att ge ut en bok är inte detsamma som att redovisa forskningsrapporter. Det är synd då boken vrider och vänder på vad som kan sägas om ledarskiktet i det svenska civilsamhället. Viktig och intressant forskning redovisas, inte minst för civilsamhället självt.
Höga ambitioner
”Det svenska civilsamhällets eliter” har ambitionen att visa hur hierarkierna ser ut inifrån – och vilka som faktiskt tillhör eliten inom civilsamhället. Bokens författare och forskare är kopplade till Socialhögskolan vid Lunds universitet.
Anders Sevelsted skriver om historiska civilsamhälleseliter genom att fokusera på hur ledarskiktet i de svenska väckelserörelserna medlade mellan sina församlingsmedlemmar och den svenska kyrkan. Spännande, även om kopplingen till samtiden inte är glasklar.
Men kopplingen mellan bokens olika forskare är det gemensamma intresset för elitforskning och civilsamhälle samt Bourdieus begrepp om kapital och fält. ”Det svenska civilsamhällets eliter” lyfter fyra faser i civilsamhällets svenska historia. I första fasen låg civilsamhället nära näringslivet och filantropin. Därefter följde folkrörelserna (fas 2) som växte till ”koncerner” (fas 3) och fas 4, från och med 1990-talet och fram till nu, där civilsamhället utvecklas som tjänsteleverantör.Stig Linde och Roberto Scaramuzzino tittar just på hur det svenska civilsamhället utvecklats under de senaste decennierna rörande maktkoncentration, hierarkier och förändrade ledarideal.
Finns det en elit i det civila samhället? Ja, svarar ”Det svenska civilsamhällets eliter”. Och eliten i civilsamhället liknar andra samhällseliter eftersom den i jämförelse med den svenska allmänheten tjänar mer, är mer utbildad och i mindre utsträckning tillhör underklassen. Men ledarskiktet inom civilsamhället, i jämförelse med andra eliter, är också äldre, mer vänster och består av fler kvinnor än män. I jämförelse med sina ideellt arbetande gräsrötter skiljer sig dock inte civilsamhälleselitens klassbakgrund åt.
Svävande
Jag tycker att ”Det svenska civilsamhällets eliter” svarar svävande på sin egen fråga om civilsamhälleseliten är en homogen grupp. Att både samtiden, i form av medborgares förväntningar och ekonomiskt stöd från det offentliga, leder till professionalisering av ledarskap och verksamheten är ingen överraskning för undertecknad. Jag som lett en folkhögskola har sett kraven – alla väldigt välvilliga och rimliga – skjuta i höjden de senaste decennierna.
Elitperspektivet är som sagt spännande, men författarna missar den spännande diskussionen om balansen mellan tillit och uppföljning, det offentliga och det civila emellan. Något som till exempel varit i fallet folkbildningen de senaste fem åren, i synnerhet för den typ av folkbildning där mångfaldsfrågan är central. Att dissekera ledarskapet leder inte långt för den här typen av frågor.
Linde och Scaramuzzino tittar på just civilsamhällets professionalisering och dess konsekvenser för ledarskapet. Och letar skillnader mot andra eliter. Även om många av samtidens verksamhetschefer inte har samma gräsrotsförankring som tidigare vittnar civilsamhälleseliten om att de ändå måste förhålla sig till alternativet som är levande i organisationerna. Det vill säga att ha engagerat sig i respektive rörelse redan vid ung ålder som många ordförande i civilsamhället oftare har gjort.
Gemensamma nämnare
Det empiriska materialet står i centrum för boken. Bland annat går Linde och Scaramuzzino igenom hur de fyra organisationerna IOGT, Hyresgästföreningen, Röda Korset och Rädda Barnen påverkas av att civilsamhället expanderar under 90-talet. Författarna ser en skillnad där ledarna i de två första har ett längre medlemsengagemang bakom sig. Medan för ledarskapet i de två senare (Röda Korset och Rädda Barnen) de yrkesmässiga resurserna och statusen i samhället är viktigare.
Nä, civilsamhälleseliten verkar inte vara en superhomogen grupp. Det finns dock gemensamma nämnare inom civilsamhällets ledarskikt i form av en liknande värdegrund och att mångfalden är något sämre än genomsnittet (även om den är bättre än andra eliters).
Är förekomsten av tio procent utrikes födda i ledningsfunktion inom civilsamhället överraskande när snittet i landet för utrikes födda är tjugo procent? Diskriminering är säkert en orsak, men samtidigt är svenskt föreningsliv en ganska extrem företeelse, som inte alltid är lätt att ta sig in i. Att spekulera om mångfalden bland civilsamhällets ledarskap blir ungefär lika svårt som att spekulera om varför fyra av fem författare bakom ”Det svenska civilsamhällets eliter” är män.
Resonerar om maktresurser
Kapitlet där sju hyperagenter – det vill säga eliternas elit inom civilsamhället – kartläggs, rör sig om en marginell grupp. Däremot borde kapitlet få många av civilsamhällets anställda att läsa boken. Personerna redovisas nämligen öppet. Tankesmedjan Timbro får säkert också vatten på sin kvarn när fyra av de sju hyperagenterna har rötter i arbetarrörelsen.
Malin Arvidson ställer frågor om huruvida civilsamhällets ledare kommit från en organisation till en annan, men också om de rör sig mellan civilsamhället, politiken, näringslivet och det offentliga. Vilket vi får reda på att de gör. Arvidson konstaterar att det ofta finns samma värdegrund och andra viktiga likheter mellan ledare i civilsamhället och i det offentliga. Håkan Johansson resonerar om civilsamhällets maktresurser. Han avslutar boken tillsammans med Malin Arvidson och frågar sig om eliterna inom civilsamhället är en styrka eller ett hot mot det civila samhället.
Det känns ibland som att den amerikanske historikern Christopher Laschs bok ”Eliternas uppror” (1995) är lika viktig som Bourdieu. Christopher Lasch fäste tidigt sin blick på den västerländska samhällsmodellens många sprickor. Han såg en intellektuell klass som avskurit sig själv från verkligheten, en samhällselit som brutit banden med sina lokala och nationella rötter. Många har idag gett honom rätt för att ge en bakgrund till framväxten av Trump och SD. ”Det svenska civilsamhällets eliter” varnar också. Bara för att i nästa andetag lyfta fram å andra sidan-perspektivet.
Brett fält
Inledningsvis saknas en tydlighet om bokens utgångspunkt. Först mot slutet börjar man skönja det som står i bokens baksidestext: ”Med omfattande empiriskt underlag ger boken nya insikter om civilsamhällets betydelse för solidaritet, tillit och demokrati.”
Men jag saknar till exempel en inledande definition av civilsamhället. Det blir svårt att svepande prata om civilsamhället eftersom det är ett brett fält. Sent omsider under läsningen definieras fackföreningsrörelsen, de politiska partierna och folkbildningen bort från begreppet civilsamhälle. Läsaren får också reda på att civilsamhället hjälper staten med sociala problem, men det är ju inte hela sanningen.
Förhoppningsvis fortsätter forskarna bakom ”Det svenska civilsamhällets eliter” sätta tänderna i civilsamhället. Till exempel för att undersöka den del där svenskar idag mest lägger sin lediga tid: idrottsrörelsen (med undantag för bostadsrättsföreningar förstås).
Ola Bo Larsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
