Böcker ”Radio Yerevan” är en kollektivroman om hemlängtan, där fem vilsna kurder söker efter mening. Linn Fredman har läst Zara Uzun Kjellners bok.
Diasporan är ledmotivet i Zara Uzun Kjellners tredje roman, ”Radio Yerevan”. Innan vi möter karaktärerna – en brokig skara kurder utspridda över Kurdistan och Tyskland – möter vi platserna de befinner sig på. I fyra olika städer sitter dessa fem uppgivna själar och längtar bort.
Drömmen om Europa
De är i Berlin, Bochum, Diyarbakır och Şanlıurfa. Tidigare har en av dem varit i Stockholm, men inte längre. För de äldre karaktärerna är utvandringen alltid tillfällig, någonting man måste göra för att kunna återvända hem lite rikare, lite säkrare. För de yngre är den ett mål i sig; livet i Europa är det enda som kan rädda dem från hopplösheten. Tyskland är dock inte lika fritt och jämställt på nära håll, och i slutändan lär de sig alla vad föräldrarna redan har insett. Drömmen om Europa surnar.
Det finns mönster här, röda trådar som knyter ihop de olika berättelserna. Överallt finns rotlösheten, våldet, frukten och systraparen som är oskiljaktiga tills de plötsligt går isär. Och så Radio Yerevan, den hemliga radiokanalen som ger boken sitt namn, där kurderna får spela sin egen musik och prata om sitt eget land. Ibland blir kontakten mellan karaktärerna nästan riktig, genom kryptiska meddelanden i morsekod och platser där flera av dem vistas vid olika tidpunkter. Isoleringen är dock ofrånkomlig i ”Radio Yerevan”, och romanfigurerna lyckas aldrig riktigt greppa tag om de mänskliga kontakter som skulle kunna rädda dem.
Fem röster
Trots en allestädes närvarande känsla av maktlöshet har Kjellner lyckats skapa fem distinkta röster, som alla får sin tur att glänsa. De är problembarnet Serra, som villar bort sig i Berlin; systern Zerya, som duktigt kämpar sig fram på det tyska universitetet; lilla Jila, som precis har börjat inse att det finns någonting att slåss för; småbarnsmamman Emine, som lämnat en våldsam man för en helig stad och Sirwan, som bor hemma i Kurdistan men lever ett annat liv i Tyskland på Google Maps.
Också platserna i boken – Friedrichshains svettiga technoklubbar, draken i Tantolunden och den kyliga kurdiska bergsluften – blir levande genom Kjellners svala, medryckande språk. Här är alla platser obekanta, och alla intryck nya; även karaktärerna som blir kvar i Kurdistan har någon gång behövt lämna sina hem. I ”Radio Yerevans” drömska värld är miljöerna en förlängning av karaktärernas inre, och det går nästan obemärkt att Serra utan någon större ansträngning lyckas bo gratis i Neukölln i ett halvår. Om romanen har en svagare tråd så är det barnperspektivet, Jila, som aldrig riktigt blir lika färgstarkt, men även där finns rader som bränner sig fast i själen.
Diasporaberättelsen, om än vackert skildrad, är ingenting nytt. Det är först mot slutet, när Kjellners passiva, uppgivna karaktärer plötsligt börjar röra sig igen som ”Radio Yerevan” blir någonting verkligt speciellt. Uppgivenheten blir till ilska, och ilskan blir till handling. Det är inga lyckliga historier som berättas om den kurdiska kampen, men det är inte heller bara rotlösheten som knyter ihop de här romanfigurerna. En efter en, på små och stora sätt, gör de motstånd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
