The Roses
Betyg: 5/5
Film
Olivia Colman och Benedict Cumberbatch briljerar som grälsjukt par i ”The Roses”, med svensk premiär i helgen. En komedi blir inte mycket bättre än så här, konstaterar Jon Andersson och drämmer till med en femma i betyg.
Redan under öppningsscenen i ”The Roses” kommer jag på mig själv med att skratta högt för första gången. Ett par befinner sig på en terapisession. De har i uppgift att beskriva saker de tycker om hos den andre. Men i stället haglar kvicktänkta förolämpningar. Det slutar med att terapeuten uppmanar paret att skilja sig eftersom äktenskapet inte går att rädda. Det är elakt, mörkt och framförallt fruktansvärt roligt.
En hel del svärta
I nästa klipp färdas vi tillbaka i tiden då paret var unga och träffades för första gången i ett restaurangkök i London. Efter det görs ytterligare ett tidshopp. Nu bor paret med sina två barn i ett lyxigt hus i Kalifornien. Theo (Benedict Cumberbatch) är en framgångsrik arkitekt medan Ivy (Olivia Coleman) är hemmamamma och ägnar sig åt sin stora passion – matlagning. Men när Theos karriär kraschar samtidigt som Ivy börjar göra succé med en restaurang hon precis öppnat blir rollerna plötsligt ombytta. Något som skapar stora spänningar i parets relation.
Jag vet att jag riskerar min trovärdighet som filmrecensent genom att andra veckan i rad ge en film betyget 5 av 5. Men precis som Maria Eriksson-Hechts ”Kevlarsjäl” var en fantastisk socialrealistisk skildring av utanförskap och utsatthet är det här en lika briljant film om än i en helt annan genre.
Filmen är inspirerad av den klassiska filmen ”Rosornas krig” från 1989 som i sin tur bygger på Warren Adlers roman. Det var en underhållande svart komedi om skilsmässa och äktenskapsproblem. Men den kan inte mäta sig med denna nyinspelning.
Briljant manus
Mycket av det beror på Coleman och Cumberbatch. De fullständigt briljerar i denna svarta komedi om ett äktenskap i kris. Att se dem leverera sina repliker med knivskarp ackuratess är en sann fröjd.
När man ser filmen är det lätt att dra paralleller till 1930-talets screwballkomedier. En sorts romantiska komedier med snabb dialog, förväxlingar och starka kvinnoroller. Ofta med Cary Grant och Katharine Hepburn i huvudrollerna. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att Coleman och Cumberbatch spelar i samma liga. De är 2020-talets svar på Grant och Hepburn.
En komedi blir inte mycket bättre än så här. Det beror inte bara på Coleman och Cumberbatch utan också på det briljanta manuset skrivet av Tony McNamara, som tidigare gjort manus till flera av Yorgos Lanthimos filmer. Lägg där till den säkra regin av den vane komediregissören Jay Roach. Något som ytterligare bidrar till ett mycket lyckat resultat.
Gillar ni svart humor kan jag garantera många skratt. ”The Roses” är det roligaste som visats på en bioduk på väldigt länge.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
