Arbetslösheten fortsätter att öka utan snar vändning. Omläggningen av arbetsmarknadspolitiken har inte lett till det som utlovades. De som drabbas – främst arbetslösa, men också arbetsförmedlare och arbetsgivare – är frustrerade och irriterade.
I förra veckan visade siffror från Statistiska Centralbyrån, SCB att arbetslösheten var 9,3 procent under andra kvartalet i år. Ingen ljusning tycks vara i sikte. Tvärtom visar varje redovisning högre siffror än den förra. Så har det varit i flera år. Men trots den ständiga ökningen lyser tydliga åtgärder med sin frånvaro. De tre liberala arbetsmarknadsministrar som hittills haft ansvaret för den nuvarande regeringens arbetsmarknadspolitik kan knappast anklagas för kraftfulla åtgärder för att få människor i arbete. Arbetsförmedlingen och den verksamhet som myndigheten har ansvar för har varit och är allt annat än prioriterad.
Frågan är om Arbetsförmedlingen är nära någon form av kollaps
Det siffrorna visar är resultatet av flera års misslyckad, eller utebliven, arbetsmarknadspolitik. Det är visserligen inte första gången under Arbetsförmedlingens historia som myndigheten får kritik för att åtgärder inte fungerar, att arbetslösa inte får hjälp och att för lite pengar satsas. Så har det varit vid flera tillfällen under 1990-talet och i början av 2000-talet. Men den här gången verkar det vara allvarligare. Frågan är om Arbetsförmedlingen är nära någon form av kollaps. Det hela inleddes 2019 när den borgerliga majoriteten i riksdagen minskade myndighetens anslag. Den socialdemokratiskt ledda regeringen tvingades minska anslaget med nära en miljard kronor och runt 4 500 anställda sades upp och lokalkontor stängdes.
Så kom Januariavtalet när den socialdemokratiska regeringen accepterade ett förslag som bland annat innebar att fler privata företag skulle släppas in i förmedlingsverksamheten. En åtgärd som flera redan då hävdade skulle leda till problem.
Granskningar har visat att det var en i högsta grad riktig invändning.
Förmedlingsverksamheten blev dyrare med privata företag och ledde inte till några som helst förbättringar för de arbetslösa. Andra granskningar har också visat på stora brister, till exempel hävdar Statskontoret att regeringen detaljstyr Arbetsförmedlingen.
Nu börjar effekterna av det som hände för flera år sedan bli tydliga. Det visar sig till exempel att arbetslösa inte får kontakt med Arbetsförmedlingen utan är hänvisade till evighetslånga telefonköer. Arbetslösa Viktoria Sjöholm beskrev i somras i en essä här på Dagens Arena hur försöken att ringa Arbetsförmedlingen kan vara heldagsprojekt. Och när hon i bästa fall får tag i någon på förmedlingen saknar vederbörande ofta kunskap om utbildningar och program.
Förvirrande regelverk är något annat som de arbetslösa kritiserar – till exempel kravet att söka flera jobb utanför det egna området. Tidningen Näringslivet berättar om arbetslösa som sökt många jobb, men få utanför det egna pendlingsavståndet. Därmed riskerar de att bli av med sin ersättning.
Också de anställda på Arbetsförmedlingen är kritiska. Lösningen när många lokalkontor försvann var att skapa vad som kallas personligt distansmöte, pdm – en slags call centerliknande konstruktion.
Men den fungerar inte, enligt medarbetarnas anonyma beskrivning i Svenska Dagbladet. De som ska svara i telefon är för få och övervakas av chefer. Det har lett till ökad stress bland de anställda, sämre arbetsmiljö, fler sjukskrivningar – och jättelika köer för de arbetslösa.
Kraven på de arbetslösa att söka många jobb har också lett till omfattande kritik från arbetsgivare. När ett jobb utannonseras blir de fullständigt översköljda av jobbansökningar. Problemet är bara att många av dem som söker inte har rätt kvalifikationer. De skickar jobbansökan för att inför Arbetsförmedlingen visa att de fyllt sin ”sökkvot” och därmed har fortsatt rätt till a-kassa.
En lösning skulle kunna vara mer pengar till olika åtgärder. Och pengar finns. Men enligt Akademikerförbundet SSR är de inlåsta i olika detaljstyrda anslagsposter som regeringen skapat. Om regeringen lättar på regelverket frigörs pengar, konstaterar förbundet.
För att återupprätta den svenska arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen verkar ett omtag vara nödvändigt. Men regeringens ointresse har så här långt varit uppenbart. Samtidigt har oppositionen inte heller någon tydlig vision av hur en alternativ arbetsmarknadspolitik skulle kunna se ut.
Anna Danielsson Öberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
