ledare Den sura eftersmaken kring onsdagens LAS-uppgörelse handlar inte så mycket om att LO inte är eniga. Det stora problemet är att överenskommelsen pressades fram av klåfingriga politiker.

LO:s styrelse har beslutat att ställa sig bakom las-överenskommelsen.
Tillsammans med beskedet att Centerpartiet har enats med regeringen om förändringar i strandskyddet och en ny skogspolitik var det en perfekt avgångspresent till Stefan Löfven. Eller snarare, en välkomstgåva till Magdalena Andersson. Centerpartiet kommer nu att trycka gult och släppa fram henne som statsminister.

Sista ordet är dock inte sagt när det gäller las-överenskommelsen. Formellt är det LO:s representantskap som fattar beslutet, och det samlas först i nästa vecka. Om repskapet följer styrelsens linje kommer LO att bli part i ett huvudavtal som innebär en ny reglering av anställningsskydd och rätt till olika former av omställningsstöd. Men sedan är det upp till vart och ett av LO:s 14 förbund om de vill ansluta eller inte. De två största förbunden, IF Metall och Kommunal, har redan anslutit, men fyra förbund har sagt att de inte kommer att ansluta.

Splittring inom LO är i ju för sig inget nytt.

Johan Lindholm, Byggnads ordförande, formulerade vass kritik. ”Vi står inför stora utmaningar i samhället – digitalisering, hållbarhet och globalisering – och självklart behöver vi vässa våra kunskaper i en sådan omställning. Men det är inte vi som bygger landet som ska betala notan”, skriver han på Twitter. ”Vi ska inte behöva byta trygghet vid en omställning på arbetsmarknaden mot otrygghet i anställningsskyddet.”

Splittring inom LO är i och för sig inget nytt. Inom LO finns det inte någon enighet ens om Saltsjöbadsavtalet, den svenska modellens själva grundbult. Saltsjöbadsavtalet ingicks mellan LO och dåvarande SAF 1938, men Transportarbetarförbundet har fortfarande inte anslutit sig. Den svenska modellen har fungerat ändå, och dagens besked är, precis som Svenskt Näringslivs förhandlingschef Mattias Dahl påpekade på presskonferensen, ett styrkebesked för den svenska modellen.

Det finns stora och uppenbara fördelar för LO. Las-överenskommelsen ger, som den ser ut nu, förbättringar för visstidsanställda genom att det kommer att ta väsentligt kortare tid innan en tidsbegränsad anställning måste omvandlas till en tillsvidareanställning. Allmän visstid försvinner.

Överenskommelsen innebär också förbättringar när det gäller hyvling, otyget att arbetsgivare istället för att säga upp personal skär ner på arbetstiden.

Med nuvarande skrivningar blir det också möjligt för arbetstagare på företag som inte har kollektivavtal att ändå få en del av det skydd och de möjligheter till omställning som avtalet ger. Ännu viktigare: den rätt till omställning som fanns i det gamla omställningsavtalet omfattade inte alla de jobb som finns idag. Det är avgörande att folk får den kompetensutveckling de behöver för att behålla jobbet när jobbet förändras.

En viktig förklaring till att LO väljer att ansluta sig är också att det ger makt och möjlighet att påverka hur avtalet förvaltas. Arbetsmarknaden förändras ständigt, och bara den som sitter med vid förhandlingsbordet kan påverka avtalet. Den som inte är med får vackert tugga i sig vad andra förhandlar fram. ”Vi kan inte sitta och se på medan PTK och Svenskt Näringsliv utformar detta” som LO-ordförande Susanna Gideonsson sa på presskonferensen.

Den sura eftersmaken handlar inte så mycket om att LO inte är eniga (oeniga har de varit tidigare, som sagt), utan om att överenskommelsen pressades fram av klåfingriga politiker. Det skapar ett skadligt prejudikat: om politiker kan lägga sig i parternas förhandlingar en gång och komma undan med det, kan de göra det igen.