Framtiden som aldrig kom

ledare Drömmen om en rosig framtid när muren föll 1989 frontalkrockade snart med verkligheten. Chockterapin blev en djupt destruktiv kraft som trasade sönder hela samhällen. Kanske reagerade vi för lite, för sent.

För min generation är Berlinmurens och så småningom Sovjetunionens kollaps ofta inte mer än ett abstrakt minne från barndomen. Ett vagt minne från en flimrande tjockteve, något som vi senare läste om i skolböckerna. Vi fick lära oss om västvärldens och kapitalismens triumf över de planekonomiska diktaturerna. Nu handlade framtiden framför allt om finjusteringar av en ny, liberal världsordning där alla skulle bli vinnare.

Men drömmen om en rosig framtid frontalkrockade snart med verkligheten. Land efter land i Östeuropa drev igenom en ekonomisk chockterapi, ivrigt påhejad av den amerikanske nationalekonomen Jeffrey Sachs och den ryske premiärministern Jegor Gajdar. Ett svindlande snabbt reformtempo omvandlade tidigare kommandoekonomier till avreglerade och privatiserade marknader. Ofta med brutala sociala konsekvenser.

I den nysläppta boken ”Ljuset som försvann – en vidräkning med imitationens epok” utforskar Ivan Krastev och Stephen Holmes kedjan av händelser från murens fall till i dag. Efter 1989 var de nya regimerna i öst ivriga att spegla, imitera, de ekonomiska modellerna i väst. Men privatiseringarna i bland annat Ryssland och Polen skapade nya hierarkier, nya maktnoder, och skenande klassklyftor. Explosiv tillväxt sköljde över urbana regioner medan lands- och glesbygd släpade efter.

1989 fanns det sexton gränsstängsel runt om i världen. I dag är sextiofem nya barriärer antingen färdigbyggda eller under konstruktion.

Hyperkapitalismens löfte ekade alltmer ihåligt, framtiden kom liksom aldrig. För många blev den nya tiden snarast en mardröm, med massarbetslöshet, fattigdom och fallande medellivslängd. Parallellt med att det liberala idébygget sjunkit ihop som en sufflé har tomrummet fyllts av en utopisk gårdagslängtan, det Zygmunt Bauman kallat retrotopi, och ett uppsving för reaktionära och nationalistiska rörelser. Vänstern är antingen helt marginaliserad eller oförmögen att erbjuda verkliga alternativ.

Stödet för auktoritära ledare kan bara förstås utifrån en djupt rotad och mångårig folklig vrede. Krastev och Holmes menar att den nya, radikalnationalistiska högern använder ”inbillad massinvandring” och förvrängda projiceringar av den egna nationens överlägsenhet för att dominera politiken.

Den auktoritära hegemonin kan därför beskrivas som en inverterad liberalism, en illiberal rekyl som gör revansch mot västvärldens svek. Ungerns premiärminister Viktor Orbán upprepar gång på gång samma budskap: när Ungern ansökte om EU-medlemskap var Europa framtiden, men i dag är det Ungern som är Europas framtid.

När släggorna sattes i Berlinmuren 1989 fanns det sexton gränsstängsel runt om i världen. I dag är sextiofem nya barriärer antingen färdigbyggda eller under konstruktion. Det räcker inte längre att konstatera att världen sluter sig samman, att samtiden blir alltmer klaustrofobisk och auktoritära. Vi måste också förstå varför. Somligas seger och rikedom blev de mångas förlust: ekonomiskt, socialt och psykologiskt.

Chockterapins och nyliberalismens bländverk var mer än bara en illusion – det var en djupt destruktiv kraft som trasade sönder hela samhällen. Kanske reagerade vi för lite, för sent. Lika mycket som vi måste minnas Berlinmurens och diktaturernas fall måste vi också dra slutsatser av nittiotalets långa skuggor över Europa. Och hoppas på demokratiska krafter som förmår formulera alternativ till både hyperkapitalism och radikalnationalism.