Jenny Nguyen
Jenny Nguyen

Politik kan vara ett oerhört effektivt sätt att göra skillnad mellan de som tillhör och de som exkluderas. Detta gäller inte minst för asyl- och migrationsområdet, där kärnan utgörs just av frågan om vem som är skyddsvärd respektive önskvärd – och vem som inte är det.

Under de senaste åren har migrationspolitiken präglats av många spänningar och förändringar. Sällan har vi sett tydligare exempel på hur politik rent konkret påverkar människors förutsättningar att leva rimliga liv. Därför måste detta också vara utgångspunkten när vi diskuterar förslaget om en ny möjlighet till uppehållstillstånd som regeringen lämnade till Lagrådet den 19 mars, och som Lagrådet sedan totalsågade i sitt yttrande den 28 mars.

Förslaget innebär att en grupp unga ensamkommande eventuellt kan få stanna i Sverige om de uppfyller stadgade villkor. Detta innebär bland annat att asylansökan ska ha registrerats senast den 24 november 2015 och att tiden innan beslut fattades överskrider 15 månader.

En måste även studera eller ha för avsikt att studera på gymnasial nivå alternativt på en yrkesutbildning. Slutligen omfattas bara de som registrerades som barn vid ansökan, men som har hunnit fylla 18 år alternativt har skrivits upp i ålder under processens gång. Antalet personer som kan komma att omfattas är oklart, men beräknas vara runt 9 000.

Politik kan vara ett oerhört effektivt sätt att göra skillnad mellan de som tillhör och de som exkluderas. Detta gäller inte minst för asyl- och migrationsområdet, där kärnan utgörs just av frågan om vem som är skyddsvärd respektive önskvärd – och vem som inte är det.

Även lagförslaget följer denna outtalade premiss. Fråga de personer som sökte asyl efter 24 november 2015. Fråga de som kom dessförinnan, men ändå fick sina ansökningar registrerade först vid ett senare tillfälle. Fråga de som fick genomlida väntan i strax under 15 månader innan beslut meddelades. Alla dessa livsöden vittnar om hur hårda skiljelinjerna är i vår förda politik.

Historieskildringen av förslaget har tagit sig flera olika uttryck. Är det ett sätt att försöka kompensera några av dem som har lidit oproportionerligt mycket av asylprocessen eller är det en orimlig amnesti? Svaren på dessa frågor kräver att vi blickar ut över det komplexa minfält som vår nuvarande migrationspolitik utgör.

Med begränsningslagens införande under 2016 krymptes effektivt utrymmet inom vilket personer på flykt kan röra sig. Omställningen har bland annat fört med sig en förändring från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd, borttagandet av möjligheten att återförenas med sin familj och skärpning av ekonomiska krav.

De senaste årens migrationspolitiska förändringar i Sverige och EU har medfört mycket. Framförallt har de orsakat enorma lidanden och personliga kostnader hos de allra mest utsatta.

Uppehållstillstånd enligt detta lagförslag ska också vara tidsbegränsat. Om sökande efter sina studier lyckas hitta ett arbete inom sex månader så kan hen dock få ett permanent uppehållstillstånd. Här kommer vi till en nästan orubbligt hård kärna: endast de som anses vara ekonomiska resurser får stanna. Logiken där önskvärda kroppar är de som anses bidra till samhället är välbekant för de flesta av oss. Men detta är precis som all annan politik: varken orubbligt eller oundvikligt.

I det rådande klimatet är det onekligen svårt att prata om andra alternativ. Kanske är det just därför vi bör göra det. De senaste årens migrationspolitiska förändringar i Sverige och EU har medfört mycket. Framförallt har de orsakat enorma lidanden och personliga kostnader hos de allra mest utsatta. För de som står bakom en human asylpolitik sker nu ett smärtsamt flerfrontskrig. Å ena sidan måste det förklaras varför det är fullt rimligt att myndigheters långa handläggningstid inte kan ligga till belastning för den som sökt skydd i Sverige. Å andra sidan går det inte heller att nöja sig med ett lagförslag när det är så mycket kvar att kämpa för.

Hur ska vi då förstå lagförslaget om en ny möjlighet till uppehållstillstånd? Kanske på detta vis: när man skalar av människans olika lager så kvarstår vissa grundläggande behov. Ett av dessa är behovet av trygghet. De personer som genomgår en svensk asylprövning befinner sig alltid utom räckhåll från tryggheten och därför långt från en möjlighet att läka.

Tvärtom kan än fler sår orsakas av processen i sig.

Även om lagförslaget i sig självt inte är utopiskt så kan det ge flertalet personer chansen att leva ett någorlunda drägligt liv. Sett ur det perspektivet är lagförslaget därför välkommet. Men låt oss inte glömma att migrationspolitiken fortfarande rymmer alldeles för mycket restriktivitet och orättvisa.

Jenny Nguyen går Aftonbladets utbildning ledarskriv och är praktikant på Dagens Arena.

Läs också: Skolan är som ett vibrerande slagfält 

Patriarkatet har ingen magisk lösning