Nu närmar sig valrörelsen och det är hög tid att arbetarrörelsen lyfter frågan om de otrygga jobben. Ett givet krav borde vara att den allmänna visstiden tas bort. 

Under de senaste tre decennierna har arbetsmarknaden blivit mer otrygg, framför allt för LO-medlemmar. Tre faktorer har bidragit till detta; arbetslösheten har ökat, färre har rätt till a-kassa och de tidsbegränsade jobben har blivit fler.

Nu visar ett nytt faktablad från Handels att utvecklingen fortsätter åt fel håll. Andelen anställda med tidsbegränsade jobb har ökat sedan 2010. Inom detaljhandeln har ökningen varit dubbelt så stor som i andra branscher. Något som inte minst gäller för yrkesgrupper som butikssäljare, kassapersonal och lagerarbetare.

Arbetare har dubbelt så ofta en tidsbegränsad anställning som tjänstemän. Inom detaljhandeln är den klyftan ännu större, där har 29 procent av arbetarna en tidsbegränsad anställning medan motsvarande andel för tjänstemän är 11 procent. Den form av tidsbegränsat jobb som har ökat mest är behovsanställning, det vill säga den mest prekära formen.

Andelen anställda med vikariat eller provanställningar, som ger aningen större stabilitet, har däremot i stort sett legat still under de senaste tio åren. När det gäller typ av tidsbegränsad anställning är också skillnaden mellan arbetare och tjänstemän stor. I LO-yrken är det särskilt vanligt med just behovsanställningar, medan tjänstemän oftare har vikariat och provanställningar.

Priset för det som med en förskönande beskrivning brukar kallas för »flexibel bemanning« är sjuka arbetsplatser.

De negativa konsekvenserna av en provisorisk tillvaro är många. Anställda med tillfälliga jobb blir beroende av arbetsgivaren och känner sig ofta tvungna att godta arbetsgivarens krav utan att protestera. De får också svårare att planera livet utanför jobbet. Många går ständigt och väntar på ett sms om när de ska få jobba härnäst. Effekten blir att de aldrig känner sig lediga. Fritiden blir koloniserad.

Enligt forskaren Johan Alfonsson, som skrivit en rapport åt tankesmedjan Katalys, präglas livet för dem med tidsbegränsade jobb av ett »nomadiskt tillstånd«. De tvingas att hoppa runt på olika arbetsplatser för att klara sina basala behov. Ofta hamnar de långt från arbetsplatsens sociala gemenskap och har en flyktig relation till andra anställda.

En annan effekt lyfts fram av LO:s andre vice ordförande Berit Müllerström i senaste numret av Arbetet. Där konstateras att den fackliga organisationsgraden inom LO-området sjunkit och nu är nere i 61 procent. Müllerström förklarar förändringen med bland annat fler otrygga jobb. Hon hävdar att de flesta med fasta heltidsjobb går med i facket, men att de med tidsbegränsade jobb ofta står utanför.

Tidsbegränsade jobb innebär med andra ord att de anställda görs maktlösa. De vågar inte ta strid med arbetsgivaren och ofta inte ens gå med i facket. Eftersom de otrygga jobben är särskilt vanliga inom LO-yrken slår detta också särskilt hårt mot LO-förbundens förmåga att organisera. Det förstärker ett absurt fenomen som redan är verklighet i Sverige. Ju tryggare anställning och ju högre lön, desto högre är den fackliga organisationsgraden.

I Handels aktuella undersökning finns också en granskning av hur alla anställda på en arbetsplats påverkas om en hög andel av personalen har en tidsbegränsad anställning. Undersökningen visar på kraftigt höjd stress, ökad sjukskrivning och sämre relation mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Slutsatsen är entydig. Priset för det som med en förskönande beskrivning brukar kallas för »flexibel bemanning« är sjuka arbetsplatser. Mest utsatta är de med otrygga anställningar, men som Handels visar får även de med fasta anställningar vara med och betala priset när många på arbetsplatsen har tillfälliga jobb.

Nu närmar sig valrörelsen och det är hög tid att arbetarrörelsen lyfter frågan om de otrygga jobben. Ett givet krav borde vara att den allmänna visstiden tas bort. Den förekommer i många skepnader, däribland som behovsanställningar. Ibland också i form av så kallade 0-kontrakt där det överhuvudtaget inte existerar någon utlovad arbetstid, men där den anställde rings in vid behov. Allmän visstid är också den enda form av anställning där arbetsgivaren inte behöver motivera varför anställningen är tidsbegränsad. Godtyckligheten har gjorts till lag.

Vikariat och projektanställningar kan stundtals vara rimliga, men personal som kontinuerligt arbetar med permanenta sysslor bör ha en fast anställning. Därför bör allmän visstid avskaffas. Eller som Handels skriver: »Det måste gå att leva på sitt jobb och planera för framtiden. Därför måste allmän visstid bort ur Lagen om anställningstrygghet, LAS.«