per wirten

Söndagskrönika Ordningsvakternas närvaro på offentliga platser ger mig rysningar av obehag och otrygghet. Varför är det inga som protesterar?

Sveriges mest mörklagda privatisering är den av polisarbetet. Jag minns inte när jag senast såg en polis på torget där jag bor.

Ibland glider de förbi på gångstråken i sina maffiga bilar, men jag möter dem inte längre i ansiktshöjd. De har i stället ersatts av ordningsvakter anställda av globala säkerhetsföretag.

Kling och Klang har bytt uniform och arbetsgivare. Statens våldsmonopol privatiseras i accelererande tempo. Ingen säger något, men alla ser det hända.

Ordningsvakternas närvaro på offentliga platser ger mig rysningar av obehag och otrygghet. De är myndighetsutövare. De är beväpnade med batonger. De har befogenheter att frihetsberöva mig och använda våld. Om jag protesterar riskerar jag åtal.

Men de har nästan ingen utbildning och jobbar för företag med ekonomisk vinst som enda övergripande mål. Varför är det inga som protesterar?

I journalisten Kolbjörn Guwallius nya bok om den här tysta privatiseringen — Ordningsvakter. Nödlösningen som blev permanent — säger Jenny Bengtsson, vänsterpartist som jobbar fackligt och extraknäcker som ordningsvakt att: »70 procent av ordningsvakterna borde inte vara ordningsvakter. De borde inte få ha uniform och de befogenheter de har.«

Statens våldsmonopol privatiseras i accelererande tempo. Ingen säger något, men alla ser det hända.

De började som krogvakter, men invaderar nu målmedvetet landets offentliga platser. Landskrona var pionjär. Redan 2005 ersattes poliserna av ordningsvakter för att ta hand om fylltrattar, vilsna själar och stökiga unga män i stadskärnan.

Fler har följt efter. Beroende på hur man räknar har nu mellan 38 och 65 kommuner delvis privatiserat polisens tidigare ansvar för ordning på gator och torg.

Det gäller till exempel hela de centrala delarna av Kramfors, Boden, Kristinehamn och Kristianstad. I lilla Osby har det skett med hänvisning till terroristhotet.

Privatiseringen kräver att en exakt definierad yta blir godkänd som »paragraf tre-område« enligt ordningsvaktslagen från 1980. Tanken var att paragrafen skulle kunna användas för sällsynta och unika undantag. Men den har förvandlats till kryphål utan hinder.

I Stockholm är hela tunnelbanan numera ett paragraf tre-område. Liksom bland annat delar av stadens centrala gatunät runt Drottninggatan, där initiativet kommer från de stora fastighetsägarna som vill höja värdet på sina egendomar — och som förmodligen också tar fakturan.

Guwallius understryker att det här är en helt unik situation. Privatanställda ordningsvakter med liknande befogenheter och beväpning finns varken i Nordamerika eller övriga Europa. I andra länder framstår det svenska exemplet säkert som chockerande. Men här finns trots detta inget ifrågasättande. Privatiseringen bara rullar på.

De moderater i Skåne som nyligen föreslog kommunala poliser har möjligen identifierat faran.

Att splittra polismyndigheten är visserligen ett dåligt förslag, men det skulle åtminstone göra en avprivatisering möjlig. De kategoriska sågningarna, som kom från alla politiska håll, verkade delvis formulerats av de globala säkerhetsbolagens lobbyistfirmor. Förslaget kunde ju ha blivit startskottet för en kritisk diskussion.

Guwallius bok är en fascinerande berättelse om hur myndigheter, partier och polisfacket svängt i frågan om ordningsvakter. Länge var motståndet starkt. Vakterna uppfattades som oönskade men möjligen ofrånkomliga alternativ under övergående perioder av polisbrist.

Utvecklingen är farlig. Poliserna måste tillbaka till torg och tunnelbanor.

Men under 2010-talet verkar en tidigare demokratisk ryggmärgsreflex att polisarbete tillhör statens orubbliga kärnverksamhet försvagats. Ordningsvakterna började välla ut på städernas torg.

Det här kan inte få fortsätta. Utvecklingen är farlig. Poliserna måste tillbaka till torg och tunnelbanor. Men det räcker inte att bara ropa på dem. Deras frånvaro verkar spegla ett systemfel.

Polisen behöver kanske organiseras annorlunda och skapa ett helt nytt slags ordningspoliser med kortare utbildning, begränsade befogenheter, inga skjutvapen och antagligen även lägre lön än andra poliser — ett slags lättpoliser.

Kommunerna kan kanske bidra med pengarna eller till och med köpa deras tjänster? Det är ett gammalt förslag på problemets lösning som ofta avvisats med att de skulle bli ett slags b-poliser.

Men hellre statliga b-poliser än privata ordningsvakter som de flesta är rädda för. Kling och Klang ska ha polisuniform, inget annat.

Per Wirtén är författare och frilansjournalist.

Fotnot: Kling och Klang är poliserna som håller ordning i Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump.