Näringsministern väljer företagen framför demokratin – i hemlighet.

– Nu tycker jag att vi har en sådan progressiv diskussion i hela Europa. Jag tror att det kan komma något väldigt positivt ut av de här förhandlingarna.

Så låter det när näringsminister Mikael Damberg (S) diskuterar handelsavtalet TTIP:s kontroversiella tvistlösningsmekanism ISDS i riksdagen. Det kan man tolka som att progressiva krafter nu i förhandlingar kommer att se till att ISDS kommer att förändras.

Men såhär låter det i stället när Mikael Damberg samma dag skickar ett hemligt brev till EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström (Fp):

”Rådets mandat är tydligt i sitt införande av skyddsmekanismer för investerare i TTIP-förhandlingarna.”

Och det kan man tvärtom tolka som att tvistlösningsmekanismen bör passera som den är.

Är det så näringsministern jobbar? En politik för väljarna, en annan i det verkliga, hemliga, beslutsfattandet.

Om det är en skandal att näringsministern vilseleder väljarna i riksdagen så är det också oklart vilket mandat Mikael Damberg tycker sig ha för att tillstyrka ISDS. Är ISDS officiell socialdemokratisk politik? Och då talar vi om ett ISDS som ingen har inblick i, rimligtvis inte heller Mikael Damberg.

Tyska Socialdemokrater och det tyska facket är emot ISDS. Kommissionens kristdemokratiske ordförande Jean Claude Juncker är såpass emot ISDS att han fråntagit Cecilia Malmström ansvaret för ISDS och givit det till en nederländsk socialdemokrat istället – en förnedring som heter duga av vår svenska handelskommissionär som ju tidigare lovat avgå om hon inte fick igenom ISDS.

ISDS innebär att företag kan stämma stater som infört reglering som skadar dem. Men att ISDS skulle göra det svårt att lagstifta om miljö och hälsa hävdar Mikael Damberg i sitt brev är en ”myt”.

En myt som konservativa The Economist gladeligen sprider. Tidningen beskriver i en uppmärksammad ledartext hur ISDS-lagstiftning tillåtit svenska (statens) Vattenfall att stämma Tyskland för beslutet att avveckla kärnkraften, hur Phillip Morris stämt Australien för införandet av antirökningsbilder på cigarettpaketen och hur amerikanska Lone Pine Resources stämt Kanada för förbudet mot fracking.

Naomi Klein beskriver i sin nya bok This changes everything hur anmälningarna till Världsbankens liknande tvistlösningsmekanism ökar lavinartat. År 2013 var 60 av 169 pågående ärenden kopplade till gas-, olje- eller mineralutvinning, vilket kan jämföras med sju liknande fall under 1980- och 1990-talet. Uppmärksammade fall är när brittiska Churchill Mining stämt Indonesien, amerikanska Occidental Petroleum stämt Ecuador och irländska Tullow Oil stämt Uganda.

Det är tydligt att ISDS flyttar makt från politiker till företag.

The Economist föreslår att ISDS skrotas och att man i stället inför en liknande tvistlösningsmekanism som WTO använder. Där kan endast stater stämma varandra, inte företag. Det borgar för en mer demokratisk process.

Men vem läser en ”vänsterblaska” som The Economist? Inte vår svenska socialdemokratiska näringsminister i alla fall. Han har valt den andra sidan.