Jag slösade bort över två år av mitt liv på ett tillochfrån-förhållande med en kille som inte kunde säga att han älskade mig. Det var som att vi hade en överenskommelse i vår relation. Jag var den starka, därför fick jag ta all skit. Han var den svage, därför fick han göra som han ville. Jag skulle aldrig säga nej men alltid förlåta honom. Om jag blev arg och krävde ursäkter eller ansvar så blev han ledsen och sa att jag skrämde honom. Jag tvivlar inte på att jag skrämde honom ibland. Två gånger slog jag honom, en gång lätt och en gång hårt. Hans svar var att skrika att jag var ett psykfall. Jag kröp alltid till korset för jag trodde inte att jag skulle klara mig utan honom. Han förlät mig på villkor att jag lovade att vara snäll.
Våra bråk började när jag berättade för honom att jag blivit sexuellt utnyttjad av min far när jag var barn. Mitt ex kunde inte hantera den informationen och berättade för sin bästa kompis, som jag inte gillade och som inte gillade mig. Mitt ex hade svårt att förstå varför det gjorde mig ledsen, eller varför jag inte ville att han skulle berätta för fler. Jag la flera år på att förklara varför han inte hade rätt att sprida ut min historia för världen, men det var lönlöst. Det var svårt för mitt ex att hans problem verkade så futtiga i jämförelse med mina.
En kväll sa mitt ex äntligen att han älskade mig. Han sa också att han betett sig omoget. Han ville prata nu, men det var försent. Mina vänner hade redan promenerat med mig, pratat med mig och sörjt med mig och jag hade gått vidare. Jag brydde mig inte om att han var ledsen. Han hade varit borta det senaste kvartalet men nu var han hemma och ville satsa på oss. Det ville inte jag. Men jag ville inte vara ensam heller. Efter all skit var jag själstrött och inte det minsta sexuell. Jag ville bara sova med någon. Han tjatade, och eftersom jag inte kunde säga nej till honom och inte ville sova själv föreslog jag ett förhållande utan sex.
Som sagt så räknades bara mina svar så länge de var ett “ja”. Det kändes alltmer meningslöst att säga “nej”. Vårt förhållande byggde på att jag tog ansvar, för att han inte kunde. Att jag tog de psykiska smällarna som han var för svag för. Jag brukade titta på honom och tänka att jag måste offra mig, för ingen annan skulle orka vara ihop med honom. Det blev inget sexfritt förhållande. Det blev långa nätter fyllda av tjat tills jag utan ett ord la mig på rygg och lät honom göra sitt.
Det var värt en kort stunds äckel för att slippa sömnbristpaniken och äntligen få vila. Jag visste att han gjorde fel och att jag inte var mycket bättre som lät honom. När min ilska väl kom tillbaka var det inte feministen i mig som röt till. Det var bara ren tillbakahållen frustration. Jag tappade fattningen, skrek och slängde igen ytterdörren på vägen ut. Nästa vecka bad jag om ursäkt och åkte hem till honom. En tjatnatt senare stod jag återigen med handen på dörrhandtaget och skrek ut min frustration. Jag stormade ut. Vi blev aldrig mer ihop igen.
Kvinnors påtvingade offerroll har sin givna plats på den feministiska agendan. Vi tolkar innebörden olika men diskussionen är både nyttig och viktig. Men vi får aldrig glömma den oerhörda destruktivitet som ligger i att tvingas vara den starka. Att härda ut, stå emot, ta ansvar för fler handlingar än dina egna. Att aldrig tillåtas gråt och känslan av hjälplöshet. Att offra sig själv och leva för någon annan är inte nödvändigtvis den svages uppgift. Det kan lika gärna vara den starkes.
Jag funderar ibland på varför jag inte gick tillbaka en gång till. Antagligen var det så enkelt att jag, parallellt med relationen med mitt ex, byggde ett liv som rullade på vare sig mitt ex var med eller ej. Jag fick ett nytt jobb och nya vänner. Någonstans i den vevan lärde jag mig att sluta se och värdera mina känslor i relation till andra och i stället se på dem utifrån mig själv.
Anna Svensson.
Fotnot: Det här är en text under vinjetten #prataomdet. För mer information om #prataomdet, läs redaktionsbloggen.
Har läst denna artikeln av Dig Anna. Den berör på djupet. Kan, även om jag är man, känna igen Din känsla Anna som Du så fint beskriver.
Men en fråga – Du skriver bl a så här;
”Kvinnors påtvingade offerroll har sin givna plats på den feministiska agendan”
Tror Du inte att även män kan uppleva detta med offerroll? Behöver känslan endast beskrivas som feministisk..?
När jag skrev om kvinnors påtvingade offerroll tänkte jag på den feministiska debatten där den frågan är ganska stor. Vi pratar om hur kvinnor görs till offer och ses som det svaga könet men sällan om hur det är när det är tvärtom.
Så, den debatt jag hänvisar till hör hemma i den feministiska sfären även om liknande diskussioner förs också i andra sfärer. Men viktigast av allt, känslan är inte nödvändigtvis feministisk. Jag tror att alla kan känna sig starka och svaga och tvingas in i olika roller.
Allt gott,
Anna
Tyvärr är detta nog inte något unikt eller ens ovanligt, tvärtom ganska vanligt och som du säger det ligger nedärvt. För min del känner jag igen mig från familjelivet där syskon (broder) och mor haft på olika sätt samma sidor som både du och ditt ex. men man (jag) har stått vid sidan av i flera omgångar och sopat upp, lappat ihop och om igen resultatet av deras vägval. Intressant för det var verkligen huvudet på spiken och jag har funderat på detta när man sett andra relationer och hur andra agerar mot det som man skulle kunna kalla resultatet av ett curlingbarn och en curlingmor/tjej, som det nog egentligen är och konstatera att så länge dom inte tar sitt eget liv på allvar blir det så här, en är stark och offrar den andre kommer undan med allt och gör inget.
Jag vet i alla fall att jag aldrig varit någon belastning för mina ex på detta sätt, men tvärtom har jag varit så belastad av familjesituationen under många långa år att man inte orkat vara närvarande fullt ut, speciellt i relation till andra typ hennes vänner, vilket också är bedrövligt. Men, det är otroligt svårt när man står mitt i elden att se vad som man behöver göra. För mig har jag inte pratat med mina bröder på några år, styrt upp min morsa (fått henne att skilja sig från en liknande relation) och det funkar utmärkt bra.
Konstigt egentligen att det kan bli så, men ändå bra…
Bra artikel! God jul….
En intressant beskrivning av ett dysfunktionellt förhållande. Men där finns inget brott, ingen förövare, inget offer. Bara usel kommunikation och otydliga förväntningar och krav. Båda har ju ett lika stort ansvar i detta och om man har sex mot sin vilja utan att ett tydligt nej uttalats så har man ett eget ansvar, oavsett graden av tjat!
Har någon påstått något annat?
Känner igen mig så otroligt väl i din berättelse att den lika väl kunde varit skriven av mig själv. Hade ett fyra år långt förhållande där jag var den starke, jobbade och försörjde oss. Hon var sjukskriven, och det föll sig naturligt att jag skulle vara den som stöttade, som alltid fanns där för att plocka upp spillrorna, passa upp och offra mig. För att sedan få höra att jag inte gjorde mitt för att rädda förhållandet när det krackelerade. Fick samma avslut som du, flyttade, skaffade nytt jobb och vänner och blev mer och mer självständig. Det känns bra att kunna #prataomdet, tidigare fick jag våldsamma skuldkänslor så fort jag sa att något var dåligt mellan oss.
Tack för att du satte ord på tankar jag själv inte riktigt kunnat tidigare, det blev med ens klarare.
Kära Dagens Arena!
Vad är syftet med berättelserna om disfunktionella privata (sexuella) relationer?
Är det månde 2010-talets manifestation av den gamla slogan ”det privata är politiskt” eller ett tecken på vänsterns alltjämt olösliga identitetsproblem?
Man bara undrar!
För det första så är prataomdet politiskt obunden, att säga att det här har med vänstern eller högern att göra är bara bullshit.
Syftet för mig är att när jag stängde in mig, höll våra problem för mig själv och tröttade ner mig i ångest och självförakt så skapade jag en loop som jag inte av egen kraft kunde ya mig ur. Jag bodde ifrån henne i ett år, innan jag till slut mer eller mindre bröt ihop och berättade för en vän hur jag kände. Trots att jag släppt upp dammen tog det ytterligare 2-3 månader innan jag till slut kunde göra slut med henne. Om jag hade kunnat prata med vänner från början, redan när problemen startade så hade jag kanske insett det absurda i situationen tidigare. Att prataomdet och veta att man inte är ensam kan göra att man ser sin situation från ett annat ljus, en annan vinkel.
Hej,
Jag heter Kristin Blom och jag är i färd med att skriva min D-uppsats i socialt arbete på Göteborgs Universitet. Jag hör av mig till dig på grund av att du har publicerat en text på prataomdet.se. Min uppsats handlar om sex i ”gråzonen”, precis det som prataomdet handlar om. Jag vill se om det på något sätt går att identifiera gråzonen mellan ”bra sex” och ”våldtäkt/övergrepp”, och i så fall hur.
Min avsikt är att försöka hitta ett språk för att vi ska kunna prata om det, vilket det verkar finnas ett stort behov utav. Din berättelse är en bland många som skulle kunna bidra till detta. Det är därför jag hör av mig till dig. Vad jag vill titta på är om det finns något gemensamt bland alla dessa berättelser, och vad det i så fall är. Jag tänker att denna uppsats kan bidra med att skapa ett språk kring sex som är mer nyanserat, och då behöver berättelser från gråzonen komma fram i ljuset. Jag tänker mig att många som läser uppsatsen kommer att känna igen sig, och förhoppningsvis uppmuntras till att också prata om det.
Jag är inte ute efter att göra någon illa eller att utelämna någon. Jag kommer inte att skriva ut varken namn eller bloggadresser. Däremot kommer jag att skriva vilken sajt jag får berättelserna ifrån så kan jag inte lova fullständig anonymitet. Jag kommer att använda mig av många berättelser (antal är beroende av hur många som samtycker, men inte mindre än 30 berättelser), och vissa kommer jag att citera kort, vissa citerar jag inte alls. Jag har haft vissa krav på texterna, och dessa krav uppfyller din text. Kraven är att det inte ska vara för kort, man ska inte prata om att prata om det, utan det ska vara en berättelse, alltså en (eller flera) händelser.
I princip så finns texten redan där för mig att använda. Jag tycker ändå att det är viktigt att höra av mig och informera be om samtycke från dig för att få använda den. Du har härmed möjlighet att säga nej, vilket jag menar är en viktig möjlighet, med tanke på sammanhanget.
Alltså, godkänner du att jag använder din text på prataomdet.se i min uppsats?
Skicka ett svar till mig så snart du kan på denna adress: kristinblomskriveromdet@gmail.com.
Med vänlig hälsning
Kristin Blom