På torsdagen presenteras rapporten ”Upphandling och kundval av välfärdstjänster”, och forskarna bakom resonerar på DN Debatt om hur välfärdens framtid ser ut. Rapporten är en del i projektet ”Uppdrag Välfärd”, som syftar till att ”undersöka hur framtidens välfärdstjänster ska utföras, organiseras, styras och utvärderas”.

Projektet är ett forskningsprogram över två år, där tre tankesmedjor (med sammantagen slagsida åt arbetsgivarsidan eller borgerliga organisationer*) har som mål att förändra den svenska välfärdsdebatten. Och mycket fokus läggs därför på att vi ska sluta prata om vinstintressens vara eller icke vara, vilket är logiskt för den som tycker det är besvärligt när folk börjar lägga sig i vad företagen gör med skattepengarna som finansierar dem.

Men det finns också intressanta delar i DN Debatt-texten. Problematiseringen av vad som lämpar sig – eller inte – för kundvalsmodeller är förstås viktig och blir intressant att läsa om i denna och kommande rapporter. För även den som är djupt kritisk mot LOV och vill förändra lagstiftningen måste förhålla sig till en verklighet där kundvalssystemen och valfrihetssystemen tills vidare tar en allt större plats i våra liv. Bara att Skolinspektionen råder alla elever och föräldrar att sätta sig in i skolors ekonomi och ägarstrukturer innan de väljer visar på den utsatthet medborgarna står inför i dag.

Och att man öppnar för kostnadsdelningsmodeller – där personalkostnader placeras hos kommunen för att garantera en viss bemanningsnivå – visar man att man tänker lite nytt. Återkommunaliserad personalstyrka, så att offentlig sektor är personalens arbetsgivare och avgör bemanningen, vore ett väldigt stort kliv bort från marknadifieringen av välfärdens mest svårestimerade funktioner. Det är intressanta tankar, även om man frågar sig om det inte vore enklare att återkommunalisera hela verksamheten i så fall?

Tanken om en “expertpanel” som granskar alla anbud inför upphandlingar tål förstås också att utvecklas.

Däremot nämns inget om resurser förutom när man pratar om att de är ”knappa”. Som vore det ett permanent tillstånd.

Det är märkligt, när nästan alla är överens om att det största problemet är att man inte tillför större resurser. Dels protesterar fackförbund som Kommunal högljutt mot de alltför små resurserna, dels protesterar näringslivet, och i vissa delar av omsorgen drar seriösa utförare sig ur för att de inte kan upprätthålla kvalitén. Det vore intressant att läsa vad Uppdrag välfärd tänker sig behöver hända med skatteuttaget för att kvaliteten ska kunna organiseras ”med bibehållen eller höjd kvalitet mot bakgrund av en åldrande befolkning”, som de skriver. För visst finns det annat än vinstintresse att diskutera när det rör välfärdens framtid. Och då är resursfrågan överordnad det mesta.

*Tankesmedjorna i fråga är liberala Fores (huvudsakligen finaniserad av Centerpartiet), Entreprenörskapsforum (finansierad av såväl statliga myndigheter som av Svenskt Näringsliv, Stockholms Handelskammare och två olika Wallenbergstiftelser) och Leading Health Care (där partnergruppen har stor bredd, alltifrån non profit-orienterade Famna till riskkapitalägda Capio och Stockholms läns landsting).