Mycket kan man tänka sig ligger i en jämställdhetsministers intresse. Men att motarbeta förslag om ökad jämställdhet är inte en av de grejer man först tänker på. Kanske kunde näringsminister Annie Lööf driva motståndet men att Nyamko Sabuni gör det känns förstås märkligt. Särskilt sedan hon aldrig hörs i debatten annat än när hon är just emot initiativ som kan öka jämställdheten.

Inte heller kommer hon med alternativa förslag. Detta trots att inte nämnvärt progressiva EU-kommissionen ändå anser att problemet är så stort, allvarligt och svårt att komma åt att det krävs åtgärder.

Grejen är att förslaget som ligger inte handlar om att förbjuda företagen att alls finnas om de inte är jämställda. Vad som, enligt både New York Times och SVT, kommer hända är i stället att företagen inte kan få statliga stöd, inte blir aktuella vid offentlig upphandling eller att de bötfälls om de inte uppfyller jämställdhetsmålen samtidigt som de är kontrakterade av staten. Här tycks också finnas spelrum för nationella variationer.

Det är ju en väldigt rimlig regelförändring på så sätt att det handlar om att man går före i kraven på vilka företag det offentliga gör affärer med. Men för jämställdhetsminister Sabuni är det otänkbart. Hon ska i stället aktivt ta på sig att motarbeta och försöka kullkasta förslaget.

Diskussionen har beröringspunkter med debatten om ”vinst i välfärden” där högern också tycker att det är orimligt att ställa krav på företagen som får en stor del av sina inkomster från det gemensamma.

Det ligger förstås i linje med att högerns dogmatiska marknadsliberaler alltid motsatt sig de regler, skyddsåtgärder, kvalitets- och utvecklingskrav som tagit oss framåt genom åren. De kommer att motsätta sig och motarbeta varje jämlikhets- och jämställdhetskrav framöver också, sådan är ideologin.