På vänsterfronten intet nytt

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det bland annat om proletärt kaffe, Folkpartiets LAS-projekt, Bengt Ohlsson och Claes Borgströms eftermäle.

I Flamman är chefredaktören Anna Herdy kritisk till Reformisterna, den nya organiserade vänsteroppositionen inom socialdemokraterna. De är för lojala, skriver hon. Hon argumenterar i stället föga förvånande för att ”agera via Vänsterpartiet”. Hon tror inte att Reformisterna kommer att vara framgångsrika och ja, vad händer då: ”Blir de demoraliserade och ger upp? Eller är de redo att bilda ett eget parti? Eller kommer de till slut släppa beröringsskräcken och massansluta sig till Vänsterpartiet?”

Inget nytt under solen. Vad ska man säga? Man kan ta fram Jörn Svenssons nyleninistiska bibel från 1974 ”Du ska ta ledningen och makten” som vände sig till “politiskt medvetna” i den unga generationen, till kommunister som hade “viljan att tänka självständigt och som har respekt för marxismens vetenskaplighet” och till “alla de socialdemokrater, som trots sin partilednings historiska svek ännu bevarar sin anknytning till arbetarrörelsens ideologiska rötter”. De som talat om marxismens vetenskaplighet har jag alltid hållit mig borta ifrån.

Så visst, det har väl alltid funnits en konkurrens på vänsterkanten, alltid någon som har kunnat visa sig vara mer vänster än den andra. Splittringen har varit monumental och närmast permanent, striderna eviga och hårda, anklagelserna om höger- och vänsteravvikelser återkommande. Högern har åtminstone tidigare stått mer enad, kanske i någon mån enade av kampen mot den starka och maktägande socialdemokratin. Nu när socialdemokraterna inte längre är så stora och starka har det spruckit upp även på den kanten.

Men på vänsterkanten är det mesta som vanligt, även på Aftonbladets kultursidor. Jag har med åren blivit rätt van vid att Arena dissats där och bryr mig inte längre. Men jag undrade ändå om Göran Greider tänkte på Katalys eller Arena när han dömde ut tankesmedjorna som ett tillhåll för kaffemaskiner och medelklass. Reformisterna däremot föll i god jord. Jag måste erkänna att jag inte kände mig särskilt träffad. Jag kan också berätta att vi inte har någon kaffemaskin på Arena utan brygger på kaffe på proletärt vis, vi talar alltså om bryggkaffe i kanna.

Göran Greider har kanske inte tagit sig ända ut till köket när han varit här och spelat in sina kulturpoddar i vår studio som man får hoppas är medelklassdesinficerade. Men jag tyckte ändå att det var lite roligt att den enda skriftliga källa han hänvisade till var en rapport om hur mycket mer näringslivet satsar på tankesmedjor jämfört med fackföreningsrörelsen, skriven av Sverker Lindström och som Arena gett ut. Men det hade fallit bort. Men det kanske var ett omedvetet förbiseende?

Tio år med Sverigedemokraterna

Pontus Mattsson är för mig public service inkarnerad: seriös och saklig, påläst och ambitiös. Han har under många år bevakat Sverigedemokraterna. För ett decennium sedan gav han ut Sverigedemokraterna in på bara skinnet. I höst har partiet suttit tio år i Sveriges riksdag. Den nya In Klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politiken är i det perspektivet något ”vad hände sedan”. Vi talar om den största omvälvningen sedan socialdemokratins långa marsch mot makten under första delen av 1900-talet och den liberala motrevolutionen efter 1989. På högerkanten odlas ofta bilden att public service-journalister är tendentiösa och liberala kulturmarxister. Pontus Mattsson citerar själv en och annan sådan sverigedemokratisk röst från sina många resor och intervjuer. Men hela boken vederlägger den typen av mytbildning. Det märks att Mattsson verkligen är intresserad av att förstå och beskriva vad som hänt och varför på ett allsidigt sätt. Samtidigt som de kritiska rösterna förstås också kommer till tals.

En reflektion är att alla politiska partier, organisationer och företag tävlade i att ta avstånd från partiet. Med goda argument. Samtidigt formade både politik och kommunikation som en reaktion på sverigedemokratisk kritik. Sedan vände allt. Inte för alla. Men en rad olika partier har nu övergett den strategin och försöker nu ta tillbaka initiativet genom att anknyta till kritik de nyss dömde ut som omoralisk. Varken det ena eller andra har riktigt flugit. Nyss ville ingen träffa SD, och nu har allt fler gjort det. Ulf Kristersson kallade det till och med ”ovärdigt” att inte SD fick någon inbjudan till samtalen om gängkriminaliteten. Hade de politiska partierna kunnat förhindra SDs frammarsch, genom att vara mer lyhörda, mer folkligt förankrade och haft en mer öppen intern debatt? Svårt att säga. I Pontus Matssons bok säger Anders Rubin, som är socialdemokratisk politiker i Malmö, att det ”varit lite som att hantera det oundvikliga”:

Jag tror inte att vi hamnat mycket annorlunda om vi agerat på ett annat sätt. Det här är en våg som kommer söderifrån, därför kommer den först hit, och så rör den sig norrut upp över landet.

I början av 2000-talet talades det till och med om en ”dansk smitta”. Men snarare är Sverigedemokraterna ett uttryck för en idétraditon som alltid funnits på högerkanten, som fanns före demokratin i många kretsar och som aldrig riktigt förlikade sig med moderniseringen av samhället. Den har legat under ytan om än inte alltid synlig och tydlig under hela efterkrigstiden. Den danska historikern Uffe Østergaard talade för ett tiotal år sedan om att i Danmark hade den kulturkonservativa idétraditionen besegrat kulturradikalismen. Sedan kommer samma sak att hända i Finland och därefter i Norge. Och till sist kommer kulturradikalismen att falla i Sverige. Det var nog en smula profetiskt. Det gick fortare än vad någon kunde tro.

Det blir uppenbart ibland när jag läser PM Nilsson i Dagens Industri. Härförleden publicerade han en text om ”Sydsvensk framtidstro”. Den baserade sig på besök i Staffanstorp där moderaten Christian Sonesson styr med stöd av SD och i Sölvesborg där Sverigedemokraternas Louise Erixon (fram till nyligen gift med partiledaren Jimmie Åkesson) nu är kommunfullmäktiges ordförande. PM Nilsson skrev att hon ”känner mycket stark framtidstro och har en ljus syn på kommunens utveckling, också för de nyanlända”. Han ställde frågan: ”Kanaliserar det stora lokala stödet för SD en framtidstro snarare än ett missnöje? Det är i så fall en riksnyhet. Och det är i så fall ytterligare ett skäl till varför det sydsvenska politiska skiftet bör mötas med större nyfikenhet.”

Något har uppenbarligen hänt. I varje fall på Dagens Industris ledarsida.

Middag med Bengt Ohlsson

En gång för mycket länge sedan var jag på en middag med Bengt Ohlsson.

Vi var tre par. Två politisk sakkunnig, två författare, en konstnär och jag själv. Döm om min förvåning när den där middagen dök upp i DN som en av Ohlssons stora uppgörelser med vänstern. Detta var enligt artikeln en typisk middag med medievänstern. Den började med att han citerade något jag sagt. Jag kan säga att hans tolkning var en smula skruvad. Jag funderade ett tag på om jag borde svara. Men jag lade ner det. Mot fiktionen kämpar man förgäves.

Långt senare konstaterar jag att Bengt Ohlsson har flyttat från Södermalm till Östermalm, nyheten släpps i en intervju i Situation Stockholm. Han berättar att han trivs på Östermalm: ”Det är lugnt och stilla, snällt.” Grattis Bengt! Han fortsätter: ”Det är mycket ”tack” och ”ursäkta” här. Vilket jag tycker är… visst, då kan man ju säga att det är klassbetingat – och det kanske det är – och må så vara då. Men hellre det än det där gödselstacksblängandet på Söder.”

LO väljer ny ordförande

Om någon vecka väljer LO en ny ordförande, av allt att döma blir det Susanna Gideonsson som tar över orförandeklubban i Borgen. Hon blir andra kvinnan på den posten. Kongressen har bantats och hålls förstås digitalt. I Dagens Arbete skriver Harald Gatu om Gunnar Andersson som 1946 valdes till ordförande i LO, men avled innan han hann tillträda, bara 56 år gammal. Han var med och förhandlade fram Saltsjöbadsavtalet 1938. Harald Gatu förvaltar och förmedlar en kunskap om historia och sammanhang som inte är lika vanligt förekommande som den borde vara Är det inte dags att instifta ett journaliststipendium i hans namn innan den historiska kunskapen och erfarenheten bara faller mellan stolarna i någon ny kommunikationsplan eller sociala-medier-strategi?

När Folkpartiet drev fram LAS

En gång i tiden hette Liberalerna Folkpartiet. I sin ledare om arbetsrätten här på Dagens Arena i veckan lyfte Mats Wingborg att den tidigare liberale politikerna Olle Wästberg inte delar sitt partis syn på arbetsrätten. Wästberg har påmint om att det var Folkpartiet som i slutet av 50-talet motionerade mot ”obefogade uppsägningar”.  Folkpartiet var drivande bakom stora delar av arbetsrättsreformer på 70-talet och tidigt ute när en demokratisering av arbetslivet och löntagarnas medbestämmande började diskuteras på 1960-talet.

Den nya partiledaren Nyamko Sabuni skriver tillsammans med Gulan Avci i Svenska Dagbladet att syftet med förändringarna är att ”skapa bättre balans i anställningstryggheten”. Det är väl vad man kan kalla ett politiskt nyspråk. Dags för en historielektion i de nya liberalerna.

Reasons to be Cheerful

I ett förord till Capitalism and Freedom från 1982 skrev Milton Friedman att kanske bara en kris kan skapa varaktig och grundläggande förändring. Oavsett om krisen är verklig eller bara upplevd. När krisen inträffar påverkas utfallet utifrån vilka idéer som för tillfället finns till hands. Den som vill livas upp därvidlag kan lyssna på en intressant poddcast med den tidigare Labourledaren (den förrförre) Ed Miliband och Geoff Lloyd där de samtalar med smarta tänkare runt om i världen. Den heter Reasons to be Cheerful. Jag har alltid tyckt att Ed Miliband kanske var bättre som ideolog och tänkare än som partiledare. Vilket möjligen den här podden bekräftar. Så lyssna och lär er mer om vad som ”för tillfället finns till hands”.

Claes Borgström postumt

Postumt publicerar Svenska Dagbladet en text av Claes Borgström som ger några pusselbitar till den stora konflikten om Quickrättegångarna där han försvarade Sture Bergwall. Borgström fick utstå en massiv kritik av journalister, tyckare av alla slag. ett slags drev som ingen kan värja sig mot. Jag har inte satt mig in i denna komplicerade historia. Men Borgströms text ger ändå några intressanta kompletteringar som går emot den bild som alla kommit att omfamna och acceptera som sanningen. I en kommentar skriver Mårten Schultz att ”Den allmänna skepsisen mot vad som uppfattas som felaktiga domar har blivit till ett svepande avförande av alla som varit inblandade. I Borgströms fall är kritiken till stor del orättvis.” Man skulle önska att Claes Borgström hade fått möjlighet att läsa de där raderna medan han ännu levde.