Alliansen vill inte att staten ensam ska ta hand om filmen, läs: vill regeringen inte ha en helstatlig filmpolitik.

Det går uppenbarligen trögt att tillgodose behov och förändringar på filmområdet, både i produktioner och i distributionsleden.

Det mesta är redan känt i filmpropositionen som lades fram för riksdagen på tisdagen.

“Avtalet mellan staten och film- och tv-branschen innebär bättre villkor för svensk film med ökade resurser, breddat engagemang och en öppning för fler visningsfönster”, heter det.

Filmpropositionen innehåller bland annat skärpta krav på jämställdhet, samt ett särskilt fokus läggs på barn- och ungdomsfilm.

Dessutom – för att en film ska få produktionsstöd införs dessutom som ett villkor att filmen ska kunna visas med svensk text. Ett rimligt steg för att öka tillgängligheten till svensk film för personer med funktionsnedsättning.

Bättre villkor är självklart välkomna. Men vissa delar av filmpropositionen känns inte särskilt nya. Redan i 2006 års filmavtal försökte man slå fast att jämställdheten och kvinnliga filmares villkor skulle prioriteras. Den som väntar på något gott, osv…

Därför undrar jag hur digitaliseringen kommer att prioriteras i fortsättningen. Inte enbart på biograferna utan med hänsyn till fler visningsfönster, på nätet exempelvis.

Jag är, som alltid, nyfiken på är hur de nya stöden som införs kommer att överensstämma med förändringarna i medielandskapet.

Här finns propositionen “Bättre villkor för svensk film” att läsa i sin helhet »