Den undre världens framtid

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att det inte längre tycks vara något negativt att gå under jorden. Snarare tvärtom.

Jag har bokstavligen tjänstgjort i den undre världen. Som värnpliktig på K1:s beredskapsskvadron ingick ofta övningar i huvudstadens tunnlar och håligheter. Och de är många, kan jag meddela utan att bryta alltför mycket sekretess. Tack vare denna erfarenhet har jag sett många av tunnelsystemen, och vet att Stockholm närmast är som en schweizerost. Du kan kliva ned i en stadsdel och kliva upp i en helt annan del av staden utan att någonsin passera gatunivån. Eller någons ögon för den delen. Därav det militära intresset förstås.

Och det är ju inte bara det svenska försvaret som djupdykt i dessa kulvertar. Legenderna om Stockholms tunnlar återfinns i många böcker och berättelser. Som exempelvis Klas Östergrens Gentlemen, Eyvind Johnsons Krilon och Jerker Virdborgs Tunnlarna. Stockholm är inte heller den enda plats på jorden med mytomspunna tunnlar direkt. Ta bara Kappadokiens underjordiska städer och Moskvas tunnelbana som väsensskilda exempel på samma fenomen. (Och om du inte redan läst Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033: Grattis!)

Legender om det underjordiska återfinns i alla kulturer, men är sällan förknippat med något positivt. I bästa fall handlar det om gömställen och flyktorter, i värsta fall om ren ondska och misär. Det är ingen tillfällighet att den undre världen är en synonym för laglöshet och brottslingars tillvaro.

Men med risk för att ställa rikets säkerhet på spel så drog jag mig häromdagen till minnes hur vårt befäl målande beskrev hur tre tomma hyreshus fanns insprängda i berget under ett slumrande bostadsområde där vi genomförde en övning. Anläggningen ligger i numera väldigt attraktiva delar av huvudstaden, och det som väckte mitt minne var några artiklar i senaste numret av SKB:s medlemstidning. (Och SKB innebär i detta fall inte Svensk Kärnbränslehantering utan Stockholms Kooperativa Bostadsförening. I sammanhanget en spännande aktör vars verksamhet faktiskt blev olaglig 1930 och därefter fick drivas med dispens under 72 år. Först 2002 blev kooperativ hyresrätt åter tillåtet enligt svensk lag.)

I det aktuella numret av Vi i SKB fokuseras på möjlig plats för bostäder i bostadsbristens Stockholm, där underjorden plötsligt får en positiv roll:

HANS LIND, PROFESSOR i fastighetsekonomi på KTH, och förespråkare av nytänkande lösningar för att minska bostadsbristen, går ett steg längre. Han tror att det finns grupper som kan tänka sig att bo under jord.

– Många unga sover ändå i princip bara i sina lägenheter, då är man inte så beroende av fönster. Jag tycker att denna boendeform borde få testas, men då måste vi ändra dagens byggregler om dagsljusinsläpp bland annat, säger han.

Underbara citat för en bostadsnörd som undertecknad. Även om detta inte är någon ny hållning från Hans Lind, han vevade i frågan redan för fem år sedan. Vilket är rätt illustrativt för hur svensk bostadspolitik står och stampar. Just bostäder i underjorden känns å andra sidan inte som den första lösning svenska politiker tänker på när det gäller bostadsbristen. Och om lägenheter under mark ändå skulle göras möjliga har jag svårt att se att det någonsin kommer vara ett attraktivt boende. Utan mer en plats där de som idag redan bor dåligt och otillåtet, typ garage och källare, kan få bo lite mer lagligt. Och på så vis under det fria valets något ihåliga paroll bosätta framtidens grottbostäder under mark. Men vad vet jag? Underjordiskt boende kanske har helt andra värden att erbjuda. (Men först ska vi tydligen omvandla alla lokaler som pandemin tömt.)

Landskapsarkitekten Katja Andersson Teleman skrev en läsvärd uppsats om framtiden för den undre världen redan för snart tio år sedan, där hon öppnade suggestivt:

Den svenska underjorden är ett outforskat område för arkitekten.

Uppsatsen var inspirerad av Göran Dahlbergs essäbok Hemliga städer: Rädslans urbana former som då nyligen utkommit (och som även den fortfarande håller för läsning). Andersson Telemans slutsatser var tydliga:

Litteraturen och informanterna är eniga, underjorden är inte en boplats för människan. De visionära tankarna om underjorden som bosättning finns, men de är snarare en dramatisk lek med den framtida staden. 

Men hon förutsåg också helt riktigt att frågan kommer att återkomma:

Ur långsiktigt perspektiv med framtidens teknik, nya behov och ett förändrat kulturellt sammanhang kanske boplatser i underjorden inte kommer att vara lika främmande.

Och mycket riktigt: När exempelvis teknikföretaget Samsung i fjol lät ett antal kreatörer spekulera om vår värld 2069 var förstås underjorden med på ett hörn. (Något som även SKB noterade i ovan nämnda artikel.) För det är tydligen där en del av framtidens bostäder kommer finnas, i så kallade jordskrapor.

Katja Andersson Telemans slutsatser om att underjorden inte är människans önskade boplats lär emellertid fortfarande vara rådande. Och i Sverige ställer alltså dessutom byggregler till det för den som trots allt vill undersöka denna marknad. Vilket på sätt och vis ändå är lite synd. Framför allt då det skulle vara intressant att se vilka NIMBYs som underjorden döljer.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör och utgivare