Den extremkyla som håller Sverige i ett järngrepp är påtaglig även i Bryssel. Snön faller i de EU-kvarter kring Place du Luxembourg där det är självklart att politiken är lika gränslös som vädret.

Tankesmedjan FEPS har bjudit till möte. Syftet är att diskutera ett projekt om de europeiska S-partiernas grundläggande värderingar. Samtalen formar en bild av gryende kamplust och en smula optimism, trots att dagsläget för Europas progressiva är djupt problematiskt.

S-regeringarna i Spanien, Portugal och Grekland kämpar med läckande ekonomier, sönderslagna av finanskrisens svallvågor. I dagens irländska val lär Labours framgångar bli mindre än de ursprungliga förhoppningarna. SPD:s valframgång i Hamburg framstår som ett säreget undantag.

I Bryssel har FEPS besök av Ruy Teixeira och John Halpin, rutinerade rävar från Center for American Progress. ”Utifrån sett gäller två saker för er progressiva i Europa. Stenhård, ideologisk attack på den höger som styr. Tydlig, egen plan för vad ni vill göra”, säger Halpin med amerikansk självklarhet.

Att attack är enklast märktes när EU-kommissionen presenterade sin ”Annual Growth Survey” i januari. Jacques Delors utnämnde dokumentet till det ”mest reaktionära i kommissionens historia”. I ett argt brev till Barroso skrev John Monks att förslaget är en ”attack på det sociala Europa”. Merkels och Sarkozys kontroversiella idé om en ”konkurrenskraftspakt” beskrevs av Monks som ”en pervers pakt för lägre levnadsstandard”.

De fem svenska socialdemokratiska EU-parlamentarikerna stämde nyligen in i kören. På SvD:s debattsida varnar de för att EU-högern använder finanskrisen till att pressa tillbaka lönerna och begränsa fri- och rättigheterna för arbetsmarknadens parter.

Att formulera den egna planen är svårare. Men de olika strategierna ur den nuvarande krisen kan bli tydliga i början av mars. Då träffas den konservativa EPP-gruppen i Helsingfors, samtidigt som ESP samlas i Aten. ESP:s president, Poul Nyrup Rasmussen, utlovar att S-strategin ska innehålla ett ”genuint bidrag från finansmarknaderna till samhällets utveckling”.

En spaning från Bryssel är att det rör på sig i progressiva kretsar. På kort sikt vet alla att högern dominerar de europeiska institutionerna. Visst, där kan delsegrar vinnas. Men förr eller senare kommer framgångarna även på nationell nivå. Då ska S-kretsen i EU vara tajt. De djärva förslagen för en offensiv på EU-nivå ska vara konkreta. Globaliseringen ses inte som en konspiration där Mordors arméer stormar fram, som i S-kriskommissionen rapport. Politik är ett möjligheternas fält.

I en skrift från Fabian Society och FEPS ställer sig britten Roger Liddle inte bara bakom idén om en EU-skatt på finansiella transaktioner. Liddle anser att EU:s progressiva bör sträva efter mer politisk koordinering på EU-nivå och han levererar ett oblygt, offensivt program som står i bjärt kontrast till högerns avregleringsplaner.

Frågan är hur långt Rasmussen når i Aten. Och vilken svensk politiker blir först med att skriva ett radikalt program i Liddles anda? Politik, i globaliseringens tid, är som sagt lika gränslöst som vädret.