Trump i Saudiarabien visar ett USA som inte vill påverka världen politiskt.
För drygt tio år sedan var jag på en reportageresa i Malawi, ett av världens fattigaste länder, men stabilt och i alla fall på den tiden med viss framtidstro.
I huvudstaden Lilongwe träffade jag en medelklassfamilj. Mannen arbetade för ett tobaksbolag, kvinnan på en bank. När de visade mig runt i sitt hus berättade de att de köpt de flesta av sina möbler i Shanghai, Kina.
– De flesta i medelklassen gör så. Man reser till Kina och beställer inredningen, som sedan skeppas till Malawi, sade de.
Egenintresset styr
För mig blev det som ett närmast övertydligt tecken på Kinas växande inflytande i världen. Under samtalet berättade de också om den stora skillnaden mellan det stöd som kom från Kina till Malawi, och det stöd som gavs från EU och USA.
– Kina ställer inga krav på utbildning, jämställdhet, mänskliga rättigheter och sådana saker, sade de. Det är mycket enklare och rakare.
De nämnde inte att Kina i stället alltid ser till egenintresset när de närmar sig andra länder. De gör kanske stora investeringar, men alltid med kinesisk arbetskraft och krav på handel med Kina. En slags kolonialism, men på längre sikt och inte fullt lika synlig som den gamla europeiska.
Oberoende av vilket tycks den kinesiska strategin nu ha fått en motsvarighet i USA.
I veckan var Donald Trump på besök i Saudiarabien. I ett tal inför den saudiska eliten slog han fast att USA inte ska ”tala om för andra hur de ska leva sina liv”. Eller konkret: USA kommer inte längre kritisera Saudiarabien för att det är en diktatur som fängslar journalister, oppositionella och förtrycker kvinnor.
För att ta några exempel av det som Saudiarabien tidigare fått kritik för.
Under Trump ska USA sluta sig inåt. Tänka på sitt. Inte lägga en massa pengar på att ”ställa saker till rätta” i andra länder.
Omöjlig homogenitet
Detta följer en linje som den icke-pluralistiska populistiska högern drivit länge. Det viktiga för denna höger är att värna den egna kulturen, traditionerna och livsstilen och se till att den inte ”befläckas” utifrån.
Kampen för en i praktiken omöjlig kulturell homogenitet motiverar i sin tur inskränkningar i många av de liberala rättigheter som tidigare präglat våra öppna och demokratiska samhällen.
Det är mot den bakgrunden man ska se Trumps tidigare uttalanden om att islam är USA:s fiende. Tillägget han inte gjort då lyder: om islam kommer hit. För många inom denna nya höger är det rimligt att om man strävar efter kulturell särart på hemmaplan är det också rimligt att låta andra göra det samma i sina länder och kulturella sfärer.
Det är i den meningen regimen i Iran har ideologiska band till det Trump gör i USA eller Sverigedemokraterna via Tidö-regeringen i Sverige. De vill hålla rent på hemmaplan.
En slags kulturseparatism som också är relativistisk.
Även liberala värden
På den yttre vänsterkanten i svensk politik finns det röster som menar att det Trump säger nu i praktiken bara är en bekräftelse på vad USA ägnat sig åt hela tiden. Att ett mera passivt USA i världen är något önskvärt. Redan när Trump kandiderade 2016 fanns det röster, som Kajsa Ekis Ekman, som menade att han var det minst dåliga alternativet eftersom Hillary Clinton var ”blodtörstig”.
På ett plan är beskrivningen av USA som en imperiemakt med bara det egna för ögonen förstås korrekt. USA har ett tungt bagage av att gynna diktatorer och militärregimer, främst under kalla kriget, då kampen mot kommunismen prioriterades före alla andra värden, men även i relationerna till många regimer i Mellanöstern så länge dessa varit bra handelspartners och lojala bundsförvanter. Som Saudiarabien.
Men det är också ett faktum att USA i varierande grad också ägnat sig åt att sprida liberala värden om öppenhet och mänskliga rättigheter.
Jag har själv sett det i flera länder. I Burma, som jag följt nära under många år, var det länge bara USA som vågade ha ett moraliskt förhållningssätt och på allvar satte press på militärjuntan. För många demokratirörelser världen över har projekt som Voice of America eller stöden från amerikanskt bistånd varit en grund för deras överlevnad. Den sortens stöd som Trump nu avskaffat genom nedläggningen av USA:s bistånd.
Varken Trumps isolationism eller den mer liberala hållningen i utrikespolitiken är något nytt i USA:s politiska liv. Den nuvarande politiken jämförs ofta med president Jacksons på 1800-talet, eller för den delen mellankrigstiden innan USA engagerade sig i andra världskriget. Den mer moraliska linjen brukar symboliseras av president Wilson, som var och med slöt det avtal i Versailles som avslutade första världskriget.
Slipper ”pekpinnar”
När Trump hållit sitt tal i Saudiarabien utbröt enorma applåder. De kan andas ut. För även om Bidenadminstrationen också betraktade landet som en allierad använde den sitt inflytande för att pressa på för stärkta rättigheter för kvinnor och en i alla fall delvis ökad öppenhet.
Makteliten i den saudiska diktaturen slipper nu den sortens ”pekpinnar”.
Sultan Alamer, en akademiker vid New Lines Institute i Washington, säger att Trumps tal lät som något som länge hörts från vänsterintellektuella och antikoloniala teoretiker.
Nu slipper dessa kritiker ett USA som vill dominera världen. Var det så här ni ville att det skulle bli?
Vi har därmed ett Ryssland styrt av Putin, som expanderar sitt territorium med anfallskrig, ett Kina som ser till sitt egenintresse som växande supermakt och ett USA som också blivit mera krasst geopolitiskt.
Det är trots allt ett rått egenintresse som styr även Trump. Både ett privatekonomiskt och för USA:s räkning. Hans tal om att lämna saudierna ifred politiskt handlade inte minst om att få till bra handelsavtal.
Det vi ser växa fram i spåren av den här utvecklingen är knappast en värld som är mera vänster eller mera rättvis.
Ordet snarare cynisk.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
