ledare Katolska kyrkan. Nationalisterna. De konservativa. 

Robert Biedroń, ledaren för det nystartade socialdemokratiska partiet Wiosna, ”Vår” på svenska, drar lans mot Polens etablissemang och landets kompakta högerhegemoni.

Biedroń är tidigare borgmästare i Słupsk, öppet homosexuell – och ateist. Tidigare var han medlem i det etablerade och numera marginaliserade socialdemokratiska partiet SLD och parlamentsledamot för proeuropeiska Twój Ruch, ”Din rörelse”. Biedroń har under hela sin politiska karriär drabbats av högerextremt hat och våld, bland annat för sin sexuella läggning.

Wiosna, som registrerades som parti 3 februari i år, har ambitionen att skapa ett nytt utrymme för progressiva idéer i polsk politik. På reformagendan: utvidgade rättigheter för kvinnor och minoriteter; höjda pensioner och minimilöner; investeringar i välfärden; omställning till förnybar energi; separering av kyrka och stat; legalisering av abort och samkönade äktenskap; en rättsstat utan godtyckliga inslag; demokratisering av EU.

De radikala förslagen har väckt uppmärksamhet – och gett partiet vind i seglen. Bara några veckor efter bildandet har partiet omkring 14 procent i nationella opinionsundersökningar, att jämföra med fem procent för SLD.

Men uppförsbacken är brant i ett land där 93 procent identifierar sig som katoliker. I Polen har vänstern och progressiva alternativ dessutom varit mer eller mindre utraderade det senaste decenniet. De senaste året har tonläget dessutom blivit alltmer aggressivt och gränsen mellan traditionell höger och extremhöger grumlats.

Inspirationen till Polens gryende, uppdaterade vänster finns i historien.

I november förra året marscherade till exempel Polens president, Andrzej Duda, tillsammans med fascister. I januari kulminerade våldet, när Gdansks progressive borgmästare, Pawel Adamowicz, knivhöggs till döds mitt under ett tal. Men snarare än att hålla rent högerut skyller regeringen polariseringen och hatet på oppositionen.

Men ryktet om vänsterns död – och den konservativa och nationalistiska reaktionens seger – är ändå överdrivet. Och kanske kan Wiosna skapa en luftficka för kulturradikalism och tankefigurer som hör hemma på den vänstra planhalvan.

Inspirationen till Polens gryende, uppdaterade vänster finns i historien.

1971 skriver den polske filosofen Leszek Kolakowski en serie artiklar under vinjetten ”Teser om hoppet och hopplösheten”. Texterna, som bland annat publiceras i den polska exiltidningen Kultura och Aftonbladet, kombinerar en kompromisslös kritik av realsocialismens diktaturer med tankar om behovet av en frihetlig, demokratisk vänster. Han skriver:

”Lämnat för sig självt mitt i tystnaden och skräcken, kommer systemet alltid att sträva efter sådana lösningar som ökar förtrycket i stället för att minska det.”

 I boken ”Människan utan alternativ” utvecklar Kolakowski sambandet mellan inskränkt demokrati och behovet av motkrafter:

”Det som berövar människan känslan av att leva ett meningsfullt liv, är de villkor för den sociala tillvaron som [..] alstrar det outhärdliga medvetandet om att vara värnlöst utlämnad åt ett blint öde: epoker utan hopp, tider av varaktig tyranni eller stor skräck.”

Raderna har något viktigt att förmedla till oss – i Polen och i Europa – även år 2019. När demokratin trängs undan, människovärdet åsidosätts, är det viktigare än någonsin att stå på rätt sida om historien. För om inte nu, så när?