Den europeiska unionens föregångare, Kol- och stålunionen, bildades på spillrorna av en sönderkrigad kontinent med den fagra förhoppningen att de båda världskrig som just slitit mänskligheten i bitar aldrig skulle kunna hända igen. Aldrig mer skulle en ekonomisk kris tillåtas att förvridas i nationalism och krigshets, aldrig mer skulle piloter bomba sina grannars hem till grus och aldrig mer skulle brunskjortor och nazister få injicera sitt hat i samhällskroppen. Aldrig mer fördrivningar och massmord på redan utsatta minoriteter.

Men det är ett aldrig mer som, om och om igen, har visat sig minst sagt tänjbart. Romerna, som varit européer i tusen år, gasas inte längre ihjäl i koncentrationsläger eller massmördas av östeuropeiska härskare – men deras liv är långt ifrån fria från majoritetssamhällets förföljelser, diskriminering och våld.

Europa har en historia av att hantera ekonomiska kriser med våld och hets mot minoriteter: där judar, romer, hbt-personer och kommunister var lovligt byte på 1930-talet är muslimer och romer vår tids syndabockar. I sommar har förföljelsen av framför allt romer stegrats. Förutom de ”vanliga” trakasserierna från ungerska, italienska och rumänska myndigheter och nyfascistiska anhängare har romer tvångsavvisats och förföljts i bland annat Sverige och Belgien – alltsammans i brott mot EU:s egna fundament om fri rörlighet.

Att Nicolas Sarkozys cyniska och rasistiska försök att vinna opinionsfördelningar med ”hårdare tag” gentemot romer visat sig vara fruktlösa – franska opinionsundersökningar visar att stödet för den lille fältherren minskat snarare än ökat efter massutvisningarna och rivningarna – spelar mindre roll för de tusentals människor som fått se sina hem demolerade på vägen till de flygplatser där de försetts med några hundra euro och en enkelbiljett till Rumänien.

Än så länge har EU inte visat någon större vilja att stoppa fransmännens brott (för att inte tala om flatheten mot Italiens och Ungerns fascistanstrukna regeringar och deras ”migrationspolitik”) mot unionens stadgar.

I Sverige blåste valrörelsen bort kritiken mot sommarens avvisningar snabbare än Tobias Billström han säga ”tiggeri är inte en rimlig försörjning”. Medan migrationsministern visat prov på en även för honom ovanlig brist på anständighet har EU-minister Birgitta Ohlsson – den sista liberalen i Folkpartiet? – rest krav på ekonomiska sanktioner mot Frankrike. Det borde hon få mer gehör för. Och i en verkligt anständig värld skulle Sveriges regering och riksdag ta ett kliv och ett initiativ till, och erbjuda alla Europas romer en fristad och ett medborgarskap.