Stockholmare lägger blommor på platsen där statsminister Olof Palme sköts 28 februari 1986. Bild: Wikimedia Commons.

I Göran Greiders nya bok ”Ingen kommer undan Olof Palme” dyker samma fråga upp gång på gång i texten: ”Vad skulle Palme ha sagt?”. Det vill säga: Vad skulle Olof Palme ha tyckt och tänkt om det som händer i dag, 25 år efter mordet?

Lite till mans har vi de senaste veckorna funderat i de banorna. Vad skulle Palme ha sagt om Gaddafis slakt av sina egna i Libyen? Han skulle kanske undvikit att upprepa sig genom ord som ”satans mördare” eller ”diktaturens kreatur”. Men säkerligen skulle Palmes uppfattning rymt en stark moralisk dimension, som helt har saknats i det som oljeminister Carl Bildt på UD har sagt på sistone.

Annars är den här typen av gissningar om hur historiska personer skulle uppträtt i dag vanskliga. För historikernas huvudregel är att inte mäta det förflutna med vår tids värderingar, utan att döma vad som hände då efter den tidens synsätt. Och få personer var så samtida som Palme och på många avsnitt i samklang med sin egen tid som han. Att säga så är inte att nedvärdera en enastående politiker.

Men det är faktiskt Göran Greider inne på i sin nya bok. Han berömmer Henrik Berggrens biografi från förra året, ”Underbara dagar framför oss”, men skriver samtidigt att det är fel att placera Palme i en svunnen epok. Därmed desarmeras han, blir mindre kontroversiell.

Det Palme sa om privat barnomsorg på hösten 1985 skulle på sensommaren 2010 ha placerat honom ”långt ut på den politiska vänsterkanten”, menar Greider.  Så är det. Men slutsatsen?

Familjer som i dag är missnöjda med privat barnomsorg måste vinnas med argument som utgår ifrån dagens verklighet – att pengar rinner iväg i skatteparadis och att kontrollen är usel. Palmes berömda gräl på 1980-talet med Kjell-Olof Feldt i de här frågorna är bra att känna till. Men hur relevant är det, när vi då bara hade Pysslingen, medan det offentliga i dag handlar upp nästan 500 miljarder i privata välfärdstjänster?

En rimlig vänsterståndpunkt i detta nya landskap är att ställa stenhårda krav på de privata entreprenörerna, på vinsttak och kvalitetskrav. Blir det inte längre lika intressant att plocka ut vinster, så kanske det blir pengar över till att utveckla nya former av offentligt finansierad välfärd. Som är helt nödvändiga för att klara en åldrande befolkning och för att rekrytera unga till vårdyrkena.

Men att tro att socialdemokratins kris i dag skulle lösas med Palmes politik är en illusion. Hans tydliga ideologiska kompass, hans kunskaper, hans hetta, hans internationalism och hans pedagogiska och retoriska känsla skulle behövas i dag. Men knappast själva politiken.

Göran Greider påminner om hur yttersta vänstern alltid har ältat att den gamla socialdemokratiska politiken är bättre än den nya och att det någonstans under resans gång har ägt rum ett syndafall. Visst, kapitulationen under marknadskrafterna under de senaste decennierna är en förfärlig historia.

Men bytt är bytt, kommer kanske aldrig mer igen. Och nästan ännu värre är de senaste årens socialdemokratiska handfallenhet, oförmågan att omsätta de klassiska värderingarna inför en ny tids nya, stora utmaningar. Det handlar inte om vänster eller höger. Det handlar om att vara relevant.

Henrik Berggren beskriver i sin biografi socialdemokratin som ett ”fördrag mellan fria individer och en stark stat”. Så är det. Socialdemokraterna har sedan 1920-talet försökt vara just det, en frihetsrörelse med hjärtat till vänster, men som står i mitten. Det är nog här skon klämmer för Greider.

Berggrens bild av Palme öppnar för att både de som är vänster och de som är höger ska kunna förstå Palmes storhet. Greiders bok är mer för de rättrogna, samtidigt som läsaren i den bevittnar en spännande kamp mellan känsla och intellekt. Läs båda!