Nyligen berättade David Cameron att hans politik kommer skaka om britternas ”whole way of life”. Han tänker köra slåttermaskin över statens offentliga utgifter. Sociala trygghetssystem kommer falla. Alla vet vilka som drabbas: lågavlönade, lågpresterande och lågutbildade. Men den här gången kommer de ”låga” omfatta fler än någonsin.
Nu rullar finanskraschens verkliga konsekvenser in över Europas villamattor och stormarknader. Två år efter att Lehman Brothers stupade ligger fakturan på bordet. Cameron är inte ensam. Hösten 2010 blir tung. Alla kommer be för trygghet.
I sin nya bok Ill Fares the Land skriver historikern Tony Judt att kontinenten passerat entrén till en ny epok: rädslans – the age of fear. Man måste spana bakåt till 1920- och 30-talen för motsvarande starka oro.
Rädslan är summan av många förändringar. Strukturomvandlingar i arbetslivet, globalisering, hårdare utslagning, migration och mångkultur, öppna gränser i Europa, klimathot och västerlandets maktförlust. Över hela samhällslivet drar en känsla av osäkerhet. Finanskrisen är prövningen som kan få rädslan att accelerera till skräck.
Tony Judts poäng är att när medborgare känner en fundamental och välgrundad otrygghet sätts hela det politiska systemet i gungning. Friheter blir mindre viktiga. Demokratins rättigheter förlorar förankring. För ett löfte om trygghet kan det mesta då offras.
Den europeiska samhällsmodellen har sedan 1945 mest av allt handlat om att säkra tryggheten. Framgången var enorm. Monstren gjordes tama. Men samhällseliterna verkar ha glömt sina föräldrars kunskaper. Situationen går mot det stora allvaret.
Det finns en växande diskussion om vänsterns vägval i Europa. Man befinner sig nu vid en vändpunkt liknande den när Tredje vägen gav svar. Behovet av trygghet måste vara den ena grundpelaren. Det är inte en fråga för bara arbetarklassen, som en del tror, utan alla medborgares. Den andra pelaren heter frihet.
Med osäkerhet framkallas rädsla för frihet. I en berömd bok kallade Erich Fromm fenomenet Flykten från frihet och pekade ut det som totalitarismens drivkraft på 1930-talet. Nu växer återigen de partier som vill begränsa nyvunna friheter: mångkultur, tolerans, öppna gränser i Europa. Med behovet av trygghet som argument bekräftar, och förstärker, staten rädslan för frihet genom ihärdiga förslag på övervakning, kontroll och disciplinering.
Även röster i europeisk vänster värderar trygghet högre än frihet, ett klassiskt konservativt vägval som Tony Judt lockas av. Men att utesluta är fel. Uppdraget måste i stället formuleras som att fatta allvaret i behovet av trygghet, men aldrig bekräfta rädslan för frihet. Det är svårare än det låter. Men helt avgörande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
