kolumnen I Norge ska nu socialdemokrater och centerpartister regera tillsammans i minoritet. Sosialistisk Venstre kommer därmed sitta på förhandlingsmakt, och deras svenska systerparti följer utvecklingen med intresse, skriver Jonas Sjöstedt.
Norge får en mittenregering bestående av Arbeiderpartiet (Ap) och Senterpartiet (Sp), motsvarigheterna till de svenska Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det blir en minoritetsregering med opposition till både höger och vänster. Även Vänsterpartiets norska motsvarighet Socialistisk Venstreparti, SV, deltog i regeringsförhandlingarna. Men när det väl gällde var de båda andra partierna i förhandlingsrummet inte villiga att gå SV till mötes i partiets hjärtefrågor som handlade om klimatet, att åtgärda ojämlikheten i det norska samhället och att SV vill ta bort möjligheten att ta ut privata vinster ur välfärden.
Precis som i Sverige är de norska socialdemokraterna betydligt mer progressiva i valrörelsen dagarna före valet än i förhandlingsrummet dagarna efter. Även i Sverige, inför valen 2014 och 2018, har vi hört socialdemokrater tala om att partiet vill ta bort vinsterna i välfärden, efter valet har låtit helt annorlunda. Efter det norska valet talade läckor från norska Ap om att SVs krav på att ta bort vinster i välfärden var ”utopiska”. SV har en mycket tydlig klimatprofil och vill bryta Norges beroende av oljan och ställa om ekonomin till en fossilfri framtid. Här finns stora skillnader mot de två andra partierna som slår vakt om oljeekonomin.
Det finns inget land vars politik är så lik Sveriges som Norge.
Det finns inget land vars politik är så lik Sveriges som Norge. Det norska stortingsvalet hölls ett år före det svenska riksdagsvalet. I Norge tappade Fremskrittspartiet och Höyre, rasisterna och högern, medan vänsterpartier, centern och de gröna gick fram. Men det skedde efter många år av allt mer impopulärt högerstyre.
I Norge har Ap, Sp och SV nu majoritet i stortinget. Socialdemokraterna backade medan de två andra partierna gick fram. En sannolik utgång av det svenska valet nästa år är att motsvarande partier och Miljöpartiet kan få majoritet i riksdagen. Men den svåra frågan i Norge liksom i Sverige är hur partierna ska komma överens efter valet.
Det finns skillnader mellan det norska och svenska politiska landskapet. Det norska Senterpartiet är ett utpräglat landsbygdsparti och inte lika extrema och långt till höger som det svenska Centerpartiet när det gäller privatiseringar och fördelning. SV har konkurrens till vänster, även partiet Rödt gick fram och klarade fyraprocentsspärren till Stortinget. SV och Rödt konkurrerar till stor del om samma väljare. En annan intressant skillnad är att SV hade sänt ut frågan om en eventuell regeringsmedverkan för avgörande på medlemsomröstning om de hade förhandlat fram en gemensam plattform med de andra partierna.
För många socialdemokrater kan det framstå som svårbegripligt att ett parti tackar nej till att sitta i regering. För dem är regeringsmakten i sig ett avgörande mål. För vänsterpartier är det politikens innehåll som är avgörande, den kan inte bytas mot taburetter. Partikulturerna skiljer sig rejält.
SV verkar nu ha som strategi att använda sin vågmästarroll i Stortinget för att driva igenom de saker som de fick nej till i regeringsförhandlingen. Då blir det dessutom tydligt vilka förslag som genomförs tack vare dem, och vilka som är regeringens. Det är inte olikt den roll Vänsterpartiet hade mandatperioden 2014–2018 då partiet fick igenom ett 80-tal reformer i budgetförhandlingar med regeringen. Ap och Sp har fler mandat än högeroppositionen i Stortinget, men precis som Vänsterpartiet steg för steg plockade ned Januariavtalet under denna mandatperiod så kan SV ändra både budget och politiska förslag i samverkan med andra delar av oppositionen om inte regeringen vill förhandla.
Ingen som följt SVs utveckling de senaste åren kan förvånas över vägvalet. Att sitta i en regering och ta ansvar för en politik där man inte fått igenom sina egna huvudkrav lockade inte. Dessutom skulle SV ha fått dras med besvärande konkurrens från Rödt och sannolikt även intern kritik. Partiet gick fram i valet med 1,6 procent till 7,6 procent. Men det var lite mindre än vad mätningarna pekade på som möjligt och vad många i partiet hoppats på. Liksom Vänsterpartiet vill SV regera, men man vill göra det från en styrkeposition och med genomslag för den egna politiken.
SV satt i den norska regeringen mellan 2005 och 2013. Partiet uppnådde framgångar i sakfrågor som ekonomisk fördelning och utbyggd barnomsorg, men uppfattades i slutet på perioden som otydligt. I valet 2013 fick partiet kämpa för varje röst för att inte åka ur Stortinget. Mindre partier som går in i koalition med större partier brukar tappa i nästa val. Det har inte minst gällt de nordiska vänsterpartierna, möjligen med undantag för det finska Vänsterförbundet.
SV har sedan förlustvalet 2013 arbetet långsiktigt för att bygga upp partiet. Medlemstal, opinionssiffror och valresultat har stigit stadigt. Utvecklingen är inte olik den för det svenska Vänsterpartiet. De två partierna har samarbetat mycket tätt och delar upplägg för valrörelser, kampanjmetoder och strategidiskussioner. Bägge partierna har långsiktiga projekt som sträcker sig över flera mandatperioder. Bägge partierna möter en socialdemokrati som tidigare var dominant och urstark, men som nu är på tillbakagång och har få idéer. Partierna förenar det röda och det gröna. De vill växa med moderna kampanjmetoder och en stor medlemsbas för att ta större roller i sina länders politik och nå större inflytande. SV har nu lagt sig i position för att fortsätta den utvecklingen.
Det är SD som centerväljarna skyr, inte Vänsterpartiet.
Det finns skillnader mellan Norge och Sverige som talar för att det svenska Vänsterpartiet, till skillnad från SV, kan ingå i regeringen efter valet 2022. Det svenska Vänsterpartiet saknar konkurrens till vänster. Om opinionsmätningarna håller i sig kan Vänsterpartiet bli större än Centerpartiet, i Norge är det tvärtom. För det svenska centerpartiet finns i praktiken inget alternativ till samarbete med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Partiets eget hittepå alternativ med ”den breda mitten” existerar inte även om retoriken säkert kommer att finnas kvar fram till valet. Centerpartiets väljare vill hellre se ett samarbete vänsterut, att stänga ute SD från makten är ett avgörande argument för att rösta på partiet. Det är SD som centerväljarna skyr, inte Vänsterpartiet. Det gör Vänsterpartiets position i en förhandling stark, vart annars ska Centerpartiet ta vägen?
Stefan Löfvens politiska projekt var att söka sig högerut och försöka utestänga Vänsterpartiet från inflytande. Det misslyckades, Januariavtalet kollapsade och Löfven tvingades avgå. Strategin ledde till att partiet inte fick igenom särskilt mycket socialdemokratisk politik när de bara kompromissade högerut. Rimligen borde en ny partiledning i Socialdemokraterna se att såväl det parlamentariska läget som behovet av att väga upp Centerpartiet politiskt kräver att Vänsterpartiet sitter på andra sidan förhandlingsbordet. Marknadsskolan med dess vinstjakt kan bli en huvudfråga i valrörelsen. Behovet av en kursändring är mycket tydligare i Sverige än i Norge. Men den kommer bara att bli av om Vänsterpartiet har inflytande efter valet.
Det svenska vänsterpartiets strategi för förhandlingarna om makten efter valet avgörs av kongressen i februari och hanteras av partiledningen. Bli inte förvånade om ni möter svenska eller norska vänsterpolitiker på tåget mellan Stockholm och Oslo före dess. De lär ha mycket att diskutera med varandra.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
