Revolutionen i Syrien fyllde två år i fredags. Det nystartade Malmö-Syriensolidaritetsnätverket demonstrerade och hade livesändningar från de befriade städerna Saraqeb och Kafranbel. I Stockholm hölls en kulturafton där bland andra de svensksyriska poeterna Faraj Bayrakdar och Ghayath Almadhoun deltog och alla intäkter gick oavkortat till det syriska folket. I Göteborg skanderade ett hundratal demonstranter: ”Vakna, vakna svenskar”!

För även om Syrien upplevs som något långt borta, så är det inte det. Avstånd kan mätas på olika sätt. Ewa Björlings omtalade älgstek med den syriska vice premiärministern Abdullah Dardari vid revolutionens början, Carl Bildts motstånd till att ställa syriska krigsförbrytelser inför Haag och den hårdnackade vägran att ge väpnat stöd till rebellerna (fast det går så bra att ge till Saudiarabien), är alla händelser som minskar avståndet.

Sverige förbinds också till Syrien genom de flyktingar som söker skydd här. Men den stora majoriteten av den miljon syriska flyktingar som flyr, kommer förstås inte längre än till grannländerna. Turkiet har tagit emot 120 000 flyktingar och två miljoner befinner sig på flykt inne i Syrien. Nu gäller det att de nya svensksyrierna kommer in i samhället och får någonstans att bo, i dagsläget saknas 6 000 kommunalplatser.

Vidare inleddes i dagarna KU-förhör om vapenfabriken i Saudiarabien och exportstödet till samma land ökade från 860 miljoner till över 5 miljarder kronor under samma år som revolutionerna i Mellanöstern startade. Sverige stöttar således ett land som slagit ned både egna uppror och upproren i Bahrain, protester som för övrigt i dagarna också gick in på sitt andra år.

Så nej, Mellanöstern är inte särskilt långt bort, det är solidariteten som är det. Tyvärr har även vänstern på många sätt misslyckats, inte minst på grund av vissa vänstergrupperingars och vänsterpersoners inkompetens att skilja på förtryckare och offer och genom ett skrattretande hävdande att presidenten Bashar-al-Assad skulle vara vänster eller att de folkliga protesterna, barnens egenhändigt målade plakat och demonstrationsdanserna skulle vara verk av USA. Jag vet inte om de också menar att tortyren av till exempel svensksyriern Faraj Bayrakdar och hans tolv år i syriska fängelser till följd av att han sades tillhöra ett kommunistiskt parti (ja hur var det nu med Assads socialism?) också skulle vara imperialistiska lögner.

De syriska krigsförbrytelserna måste tas till Haag. Samtal med den syriska oppositionen måste äga rum, om det går att äta älgstek med diktatorer så varför inte med demokratikämpar? Att beväpna rebeller kan inte heller vara något problem när Sverige faktiskt har vapenexport. Som enskild person kan en donera pengar till den ideella föreningen Syrien Sverige som via de lokala koordinationskommittéernas (LCC) nätverk ser till att pengarna går till de behövande.