ledare Det gäller att ta coronarestriktionerna på allvar, och det är bäst att ställa in sig på att de kan bestå under en lång tid. Men vi kan inte acceptera att viruset skulle bli “det nya normala ” tillståndet som vissa hävdar.

Rapporterna om lovande vaccin blir fler och fler. Tre vaccin finns redo för distribution. Om allt går som planerat kan massvaccineringen inledas redan om några veckor. Det har gått fortare än någon egentligen vågade hoppas när de stora läkemedelsbolagen inledde sitt arbete i våras.

Aldrig förr har så många bolag samtidigt lagt så mycket annat åt sidan för att få fram ett vaccin som under snart ett år hållit världen i ett järngrepp. Men det verkar ha lyckats.

Ändå talar många om att det tillstånd samhället försatts i under 2020 är ”det nya normala”.

I Expressen säger en anonym ”regeringsföreträdare” att det kommer bildas en ny stam av viruset, och då börjar allt om igen.

– Jag har svårt att se att jag någonsin kommer att gå på en trång hemmafest i februari, säger källan.

Andra har varit inne på samma tema. Äldre kommer aldrig mer få passa sina snuviga barnbarn. Handspriten är här för att stanna. Och hur blir det med förbuden mot att samlas många på samma plats? Kommer det någonsin att bli okej att göra det? Kommer vi någonsin att våga göra det?

Jag inser att det finns goda skäl att hålla en mycket restriktiv linje i det läge vi nu befinner oss. När smittan ökar. Jag inser också att det är bra att vara realist. Kanske kommer vi ha en del restriktioner kvar. Under lång tid. Av folkhälsoskäl.

Men. Det nya normala?

När någon säger så vill jag omedelbart ställa mig upp från kontorsstolen i mitt ensamma, sunkiga hemmakontor, sopa undan smörklickarna och brödsmulorna från frukosten som fortfarande sitter kvar i vecken på min morgonrock, sträcka armarna i luften och skrika: Skärp er!

2020 har varit året då det svenska levande kulturlivet i princip helt dött ut. Det kan förstås återupplivas, men inte utan mötet med publiken. Om detta är det nya normala kommer kulturen i framtiden alltså vara reducerad till digitala arrangemang och mindre enmansföreställningar som kan gå runt med en publik på 50 personer.

2020 har också varit de många undantagstillståndens år, och den frågan är förstås av en allvarligare art.

2020 har varit året då svensk idrott legat utslagen mitt på fotbollsplanen och kippat efter andan. Ekonomin är skral i de flesta föreningar, många är nära konkurs. Och på samma sätt som för kulturen har alla en gång för alla insett värdet av publik. Idrott är helt enkelt inte bara prestationen på planen eller arenan eller i ringen eller vad det nu är för yta som används i den aktuella sporten. Det handlar om ett möte. Att uppleva tillsammans.

För breddidrotten har 2020 inneburit att föräldrar inte fått se sina barn spela knattefotboll. Själva tanken med idrotten som folkrörelse har förlorats. Inget föräldrabemannat kafé, inget småprat om ditt och datt vid sidan av planen. Inga träningar inomhus. Inget… ja, välj själva.

2020 har också varit de många undantagstillståndens år, och den frågan är förstås av en allvarligare art. Över hela världen har regeringar inskränkt de demokratiska fri- och rättigheterna. Ofta med påfallande gott humör. Regimer och makthavare som redan tidigare lutade åt det auktoritära håller har tagit tillfället i akt. Nya regler som stramat åt yttrandefriheten. Begränsningar i demonstrationsfriheten. Opposition och civilsamhälle har kvästs.

Även i de mest demokratiska av länder, som vårt eget, rådet det i praktiken undantagstillstånd just nu. Max åtta personer får samlas. Jag inser att det är nödvändigt i den akuta krisen, men hur ska vi tänka om detta är det ”nya normala”?

Om vaccinerna inte räcker till för att bromsa smittan. Om det kommer nya, muterade varianter av viruset…

Då måste vi helt enkelt hitta sätt att leva med detta. Nya sätt att organisera oss. Metoder att samlas, även fysiskt, som håller för det nya samhället.

Jag vet inte hur. Jag vet bara att det blir nödvändigt.

Alternativet är inte bara dystert. Det är ett direkt hot mot demokratin och det öppna samhället.