Slutligen satt riksdagsledamöterna i plenisalen. Men vilka är de egentligen? Jimmie Åkesson (SD), som aldrig blivit så kränkt som i Storkyrkan i tisdags, kan åtminstone vara nöjd på en punkt. Den etniska homogenitet som visas upp bland de 349 ledamöterna är flagrant. En snabb koll på den lista DN publicerade i söndags (ej på nätet) ger 13 ledamöter med namn som skvallrar om rötter utanför Europa. Enligt DN har riksdagen aldrig haft så många representanter med invandrarbakgrund, vilket knappast gör det hela bättre.
Inte minst borde de rödgröna, om de menar allvar med sin antirasistiska agenda, ha haft vett nog att ge människor med utomeuropeisk bakgrund en rimlig chans att bli invalda. Istället placerades namn som Luciano Astudillo (S) och Ali Esbati (V) långt ner på listorna, utan reell chans att komma in utan ett personkryssmirakel.
Dessutom: andelen kvinnor i parlamentet är 45 procent, den lägsta sedan 1991.
I samma sammanställning av DN finns det en annan sak som sticker ut: riksdagsledamöternas inkomster. De nya ledamöterna har en medelinkomst på närmare 520 000 kronor om året. Eftersom riksdagslönen är 56 000 kronor i månaden, plus diverse tillägg, kommer deras inkomster att öka. Flera av de demokratiska representanterna har inkomster på över en miljon om året.
Självklart ska människor som sitter i riksdagen ha bra betalt, det är ett hårt och påfrestande jobb som inte bjuder på skarpa gränser mellan arbete och fritid. Däremot kan man fråga sig hur väl lämpade människor som tjänar så pass mycket är att fatta beslut över utförsäkringar, a-kassenivåer, bostadsrättsomvandlingar – och så vidare. Och vilka det är som har råd och möjlighet, och bereds plats, att engagera sig partipolitiskt.
Folkets representanter speglar knappast verkligheten i ett samhälle där medianlönen är 264 000 kronor per år. De som drabbats av de senaste decenniernas stegrande marknadsliberalism tjänar dessutom betydligt mindre än så, om de överhuvudtaget har ett arbete.
Argumentet att riksdagen måste erbjuda goda lönevillkor för att locka till sig de bästa ekar ihåligt. Snarare kan den höga ersättningen ses som ett hinder för förnyelse: vem, som inte kan skaffa ett annat välbetalt ”toppjobb” lämnar frivilligt sin plats i plenum? Det skapar människor som ser politik som en karriärmöjlighet och en riksdagsplats som en livstidsutmärkelse.
Både Gustav Fridolin och Lars Ohly har föreslagit att riksdagslönerna ska sänkas till 40 000 kronor i månaden. Det är ett rimligt förslag. Dessutom måste partierna på allvar bereda plats för människor som gjort annat än tillbringat sin tid i ungdomsförbundens broilerfabriker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
