Rasismen mot min mamma visar att klass även fått färg

debatt Vi behöver en politik för personer som min mamma och alla andra utrikesfödda kvinnor som bär välfärden på sina axlar. Vi behöver inte mer av normaliserad rasism, skriver Teysir Subhi riksdagskandidat (Fi).

För några dagar sedan berättade min mamma något som kom att krossa mig helt. Hon har arbetat som undersköterska i snart 35 år och har uppmärksammat att de rasistiska kommentarerna från de anhöriga på boendet som hon arbetar på har ökat de senaste åren.

Några dagar tidigare hade en anhörig till en ny boende sagt att »sådana där« som min mamma inte ska ta hand om hennes förälder.

Jag har talat med många afrosvenska undersköterskor som alla vittnar om åtskilliga händelser där de blir kallade för apor eller att de är smutsiga. Boende som vägrar ta emot deras hjälp. I de flesta fallen tar cheferna avstånd från dessa uttalanden men kränkningarna tycks inte upphöra.

För ett år sedan uppmärksammade medier att många hemtjänstföretag i landet erbjöd möjligheten att välja bort personal med utländsk bakgrund. En direkt konsekvens av den rasism som min mamma och hennes arbetskamrater möter i sitt jobb.

Rasismen i arbetslivet tar sig många uttryck: allt från vardagliga kränkningar och trakasserier till lägre löner, sämre arbetsvillkor och i en del fall till att afrosvenskar nekas jobb.

Min mamma är en av få afrosvenskar som bor i bostadsrätt. Även i sitt eget hem blir hon föremål för rasism.

Diskrimineringen i arbetslivet går hand i hand med diskriminering på bostadsmarknaden och har lett till ett djupt segregerat samhälle där klass också fått en färg.

Vi ser vita, välbärgade områden å ena sidan och socioekonomiskt utsatta områden med många afrosvenskar och utrikesfödda å andra sidan.

Min mamma är en av få afrosvenskar som bor i bostadsrätt. Även i sitt eget hem blir hon föremål för rasism. För ett tag sedan flyttade ett ungt, vitt par in i samma bostadsrättsförening. De hade mött henne i tvättstugan och sagt att de inte vill ha »sådana som henne som granne«.

Hon hade stolt svarat att hon har bott i lägenheten i 38 år och att om de inte är nöjda så är det bara att flytta. Hon berättar för mig hur trött hon är på att räkna år och att samla svenskhetspoäng för att bevisa sitt värde.

När vi talar om segregation och integration måste vi också börja prata om den rasism som ligger till grund för de djupa klyftorna vi ser.

• Vi måste prata om de vita inrikesfödda svenskarna som väljer att flytta från vissa områden för att de inte vill bo med folk som min mamma – en afrosvensk kvinna född i ett annat land.
• Vi måste prata om de svenskar som inte vill att deras barn ska gå i samma skola som afrosvenska barn och nyanlända barn.

Min mamma var med och utvecklade kullagerindustrin i SKF, min pappa arbetade som hamnarbetare inom rederierna. Tillsammans var de med och byggde upp  vår välfärd.

Hela den politiska debatten kretsar just nu kring invandrare som problem. Vi ser det i Moderaterna Göteborgs valfilm som beskriver en stad som vuxit sig starkt utan arbetskraftsinvandring. En berättelse där mina föräldrars insats aldrig tycks ha existerat.

Min mamma som var med och utvecklade kullagerindustrin i SKF, min pappa som arbetade som hamnarbetare inom rederierna och deras italienska granne som arbetade inom fordonsindustrin. De som tillsammans var med och byggde upp den välfärd vi känner till i Göteborg idag.

Vi ser en normalisering av rasismen i hela Sverige.

Vi behöver mer än någonsin en politik för social rättvisa, feminism och antirasism. Vi behöver en politik för personer som min mamma och alla andra utrikesfödda kvinnor som bär välfärden på sina axlar.

Teysir Subhi är riksdagskandidat (Fi) och lärare