debatt Gränserna för det offentligt sägbara har flyttats och vi talar om människor i ”utanförskap”, om ”utsatta” eller ”utanförskapsområden”. Vad händer när språket steg för steg flyttar problemet från de strukturer som skapar ojämlikhet till människorna som lever med konsekvenserna av den? undrar Haris Agic.
Orden har blivit en självklar del av samtidens offentliga samtal. Politiker talar om att ”bryta utanförskapet”, medier rapporterar från ”utsatta områden” och i rapporter, utredningar och politiska program återkommer begreppen som om deras innebörd vore given. De används från höger till vänster, ofta med ambitionen att synliggöra högst verkliga samhällsproblem: segregation, fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet och ojämlika livsvillkor.
Begreppen har också institutionaliserats. Polisen har sedan 2015 använt ”utsatta områden” i sina nationella lägesbilder över områden där kriminalitet påverkar lokalsamhället. Därtill har Boverket och SCB på regeringens uppdrag utvecklat en modell för att identifiera och följa ”utanförskapsområden”. I årets uppföljning identifierades 167 sådana områden – samtidigt som Boverket konstaterar att det saknas en etablerad definition av vad utanförskap är.
Stanna upp inför orden
Just därför behöver vi ibland stanna upp inför orden. De säger något om verkligheten – men också om vår blick på den. När ett begrepp blivit självklart upphör det lätt att framstå som en tolkning och börjar uppfattas som en beskrivning av verkligheten sådan den helt enkelt är.
”Utanförskap” är ett passivt substantiv som frammanar ett statiskt tillstånd – närmast som en naturlag som lätt kopplas till människor med utländsk bakgrund, annan hudfärg, religion, arbetslöshet, kriminalitet och sociala problem. Strukturella grundorsaker riskerar att osynliggöras och utanförskapet framstå som ett resultat av människors egna brister. De beskrivs som problemet bakom de problem de själva tvingas utstå: en dubbelbestraffning.
Men språk uppstår inte i ett maktvakuum. Ett ”utanför” förutsätter ett ”innanför” – och någon med makt att dra gränsen däremellan. Därför finns anledning att fråga vad det betyder att denna språkliga förskjutning sker under samma period som nationalismen och den radikala högern har flyttat fram sina positioner.
Forskning om svensk politisk och medial diskurs har beskrivit hur föreställningar om migration som tidigare befunnit sig i marginalen gradvis har normaliserats. Det politiska Overtonfönstret – gränsen för vilka idéer och sätt att tala som uppfattas som legitima – har förskjutits. Det bevisar inget enkelt orsakssamband. Men det ger anledning att fråga om samtidigheten verkligen är betydelselös. Det intressanta är kanske inte främst vad ytterhögern säger, utan vad resten av samhället börjar säga utan att längre uppfatta språket som ideologiskt.
Segregation är missgynnande
Om vi i stället för ”utanförskap” – ett passivt substantiv som beskriver ett tillstånd – talar om exkludering, eller ännu tydligare om ”utanförskapande”, förskjuts perspektivet från tillståndet till själva handlingen. Utanförskap är något människor befinner sig i. Utanförskapande är något som görs. Begreppet väcker därför också frågan om vem som gör vad mot vem. Vem stängs ute, från vad och genom vilka mekanismer?
Begreppet ”utsatta områden” ger lätt intrycket att segregation handlar om vissa bostadsområden och människorna som bor där. ”Bara vi blandar folk lite så kommer det att ordna sig av sig självt”, brukar det låta.
Men Martin Luther King Jr. lärde oss att segregation inte bara handlar om åtskilda människor och platser, utan om ett system som gynnar vissa och missgynnar andra. Det finns insprängt i våra institutioner, på arbetsmarknaden, i skolan och i människors skilda tillgång till makt, resurser och möjligheter.
När vi i stället talar om områden riskerar maktstrukturerna att försvinna ur bilden. Kvar blir kartor, Excelark och diagram – ett tekniskt språk som inte inrymmer det levda livet: kulturell dynamik, gemenskap, skaparkraft, rädsla, kärlek, sorg, hopp och förtvivlan.
Geografiska kategorier kan vara nödvändiga arbetsredskap. Problemet uppstår när de blir allmänna beskrivningar av platserna och människorna som lever där.
I många sammanhang skulle därför ”mångfaldsrika områden” ligga närmare verkligheten. Inte alltid. Mångfald får inte trivialisera maktstrukturer, exkludering, orättvisor och rasism. Men samma områden rymmer olika språk och erfarenheter, gemenskaper, skaparkraft och uttryck.
Språkbruk är murbruk
Ett förändrat språkbruk löser inte segregation, fattigdom eller diskriminering. Men orden påverkar hur problemen blir begripliga för oss, var vi söker deras orsaker och vilka lösningar som framstår som möjliga.
Det finns en gemensam rörelse i det här språket. ”Utanförskap” gör en process till ett tillstånd. ”Utsatta områden” flyttar utsattheten från människan till platsen. ”Utanförskapsområden” ger detta tillstånd geografiska gränser. Steg för steg förskjuts problemet från vad samhället gör med människor till vad det är för fel på människorna.
Här blir frågan om makt omöjlig att komma runt. Den som befinner sig nära samhällets centrum behöver sällan förklara sin plats där. Det är andras integration som mäts, deras bostadsområden som kategoriseras och deras tillhörighet som problematiseras. Det är andra som mäts mot centrum.
Och låt oss med handen på hjärtat erkänna att det egentligen inte finns några ”utsatta områden”, bara utsatta människor. Människor som lever med konsekvenserna av segregation, diskriminering, fattigdom, ojämlikhet och politiska beslut. Samma människor arbetar, älskar, sörjer, skapar, uppfostrar barn, bygger gemenskaper, hoppas och drömmer.
Språk förändrar inte samhället på egen hand. Men ett mer precist och humant språk kan åskådliggöra både människor och strukturer och skapa bättre förutsättningar för den samhällsförändring vi vill se – ett humant Sverige där vi är måna om och angår varandra.
Haris Agic, fil. dr i socialantropologi, strateg och talare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
