debatt När Ledarna bemöter vår kritik i Dagens Arena med managementfloskler om att det ”sifferlösa avtalet premierar yrkesskicklighet”, döljer de medvetet den ekonomiska och strukturella matematiken bakom systemet, skriver Bella Salat.
Det sifferlösa avtalet är i praktiken inte sifferlöst alls – det är ett stenhårt styrmedel som devalverar akademisk kompetens. För att förstå varför dagens system raserar kompetensförsörjningen måste vi lyfta på förlåten till hur regionens lönebudgetering faktiskt är uppbyggd.
Här är sanningen som Ledarna vägrar tala öppet om i sin replik:
1. Det dygnet-runt-öppna produktionsflödet
Laboratorieverksamheten inom medicinsk diagnostik är inte en perifer supportfunktion; det är en högteknologisk industri i konstant produktion dygnet runt, året runt (24/7/365).
Biomedicinska analytiker bär det fulla lagstadgade och operativa ansvaret för att detta flöde aldrig stannar.
Vår yrkesgrupp har en treårig kandidatexamen som bas, med en stor andel medarbetare som vidareutbildat sig till magister-, master- och doktorsexamen. Denna akademiska tyngd omsätts direkt i produktionen genom att vi hanterar, kalibrerar, underhåller och felavhjälper avancerade instrumentsystem, samtidigt som vi validerar komplexa analysresultat där varje beslut är direkt avgörande för patientsäkerheten.
Trots denna eskalerande komplexitet har vår profession under de senaste 40 åren utsatts för en osynlig, strukturell degradering.
2. Genererar vi vinst för regionen?
För att besvara frågan om vi presterar ekonomiskt måste vi applicera strikta företagsekonomiska nyckeltal på Region Stockholms laboratorier:
* Stordriftsfördelar baserade på extrem personaleffektivitet: Cirka 2 300 medarbetare ansvarar för en årlig volym på 22 miljoner prover. Det innebär ett snitt på 9 565 prover per anställd och år, dygnet runt.
* Volym- och röranalys (Provtagningscentralen vid Danderyds sjukhus): 5–6 medarbetare hanterar i snitt 300 patienter per dag under ett skift (07:00–16:00). Men 300 patienter är inte 300 prover. Med ett snitt på 5–6 rör (och upp till 11 rör) per patient, rör det sig om 1 500 till 3 300 fysiska primärrör per dag på en enda enhet.
* Multiplicerad analyskostnad: Varje enskilt rör distribueras till klinisk kemi eller andra speciallaboratorier där strikta produktionsplaner kräver att varje biomedicinsk analytiker simultant övervakar och ansvarar för dubbla komplexa instrumentsystem (exempelvis Atelica Neph 630 för kvantitativ proteinelfores). Varje rör genererar i sin tur flera unika analyssvar, där varje enskild analys har en fastställd intern debiteringskostnad.
* Högautomatiserad massproduktion (Cancer-screening): Inom kolorektalcancerscreeningen hanterar endast två biomedicinska analytiker över 2 000 prover dagligen med hjälp av två analyssystem. Den ekonomiska marginalen och kostnadseffektiviteten i att två löner validerar 2 000 cancersvar per dygn är astronomisk.
Slutsats: Vi är regionens mest lönsamma produktionsenhet. Vårt arbete minimerar liggtider på akuten och felbehandlingar, vilket sparar miljardbelopp. Ändå tillåts vår ingångslön ligga på samma nivå som en specialiserad undersköterska, och vi ersätts i allt högre grad av yrkesgrupper utan legitimation och adekvat akademisk tyngd för att pressa de nominella lönekostnaderna på kort sikt.
3. Den matematiska fällan i löneanalysen
När ledningen och facket diskuterar kompetensförsörjning saknas en korrekt, matematiskt underbyggd analys av hur lönebildningen faktiskt fungerar. Det sifferlösa avtalet marknadsförs som en möjlighet till individuell lönekarriär baserad på “yrkesskicklighet”. I praktiken är det en matematisk omöjlighet på grund av hur regionens budgetprocess är konstruerad.
Den reella pott-mekaniken
Vanliga medarbetare inom vården luras ofta att tro att ett ”sifferlöst avtal” innebär fria, individuella löneförhandlingar baserade på prestation. Det är en administrativ illusion.
I verkligheten formas löneutrymmet genom en strikt, centralt bestämd process.
* Den determinerade ramen: Även om avtalet centralt saknar procentsatser, tilldelas varje labbchef en determinerad och strikt begränsad lönepott (lokal budgetram) från regionen.
* Undanträngningseffekt på löneutrymmet: När facket hävdar att man ”vunnit en stor seger” för att utfallet i snitt landar på t.ex. 3,5 procent, döljer man spridningsanalysen. Eftersom potten har ett absolut tak, innebär en märkbar höjning till en person (1 000–1 500 kr) att en annan lika duktig kollega måste underkompenseras och tilldelas 0,8 procent (300 kr) eller 1–2 procent (500–700 kr) för att det matematiska genomsnittet inte ska spränga budgeten.
* Subjektivitet vs. Prestation: Hur ska chefer kunna värdera en biomedicinsk analytiker som permanent utvecklas och behärskar flera nya instrument per år enligt detta system? Svaret är att de inte kan det. Begreppet ”yrkesskicklighet” blir en tom synonym på fackliga pappersdokument, eftersom det saknas finansiell täckning för att belöna den reella kompetenstillväxten.
Fällan i köpkraft och basårseffekt (Mellanskillnaden)
Den reella ekonomiska fällan ligger i reallöneförändringen – det vill säga mellanskillnaden mellan den lön du hade under året och den nya lönen du får nästa år, ställt mot din faktiska kompetensutveckling och prestation.
När löneökningen låses i en begränsad pott blir mellanskillnaden för liten för att spegla att du blivit skickligare och tagit mer ansvar. Eftersom nästa års procentuella höjning beräknas på denna underdimensionerade bas, cementeras en permanent kompetensdevalvering. Att masterstudenter och doktorander har låga ingångslöner visar att regionen använder det sifferlösa avtalet för att frikoppla akademisk utbildning från ekonomisk kompensation.
Det sifferlösa avtalet, som infördes 1992 som ett resultat av den tidens strukturella skifte i Sverige, har överlevt sig självt och duger inte på 2000-talet. Vi måste ta ett gemensamt samhällsansvar och våga tänka divergent kring nya, konstruktiva möjligheter för både oss och framtida generationer.
Jag är övertygad om att alla andra yrkesgrupper inom vården instämmer i denna argumentation; vi förtjänar en lön baserad på vår reella kompetens, inte på rådande ekonomiska konjunkturer.
Biomedicinska analytiker behöver en särskilt utformad, specifik del i de centrala kollektivavtalsförhandlingarna hos både Naturvetarna och Vårdförbundet. Vi hanterar en specifik och högspecialiserad problematik som på en facklig nivå fundamentalt skiljer vår profession från andra angränsande yrkesgrupper.
Om vi istället hade tillförts enbart 2 procent löneökning direkt på den totala massbudgeten som ett garanterat golv, utan att tvingas stjäla från varandras individuella potter, hade förutsättningarna för en rättvisande löneanalys och en långsiktig kompetensförsörjning sett helt annorlunda ut än i dagens underbemannade läge.
Bella Salat, legitimerad biomedicinsk analytiker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
