Krönika Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem.

Jag är uppväxt med mammor som bantade. Alla bantade. Med olika metoder och i olika perioder.

Det var förstås inte sunt.

Men när jag läser DN:s artikelserie om kosmetisk intimkirurgi tänker jag att kroppshetsen har gått från osund till fullständigt galen.

På kliniker saluförs förminskning av blygdläppar, klitorislyft, fettsugning av venusberget och försnävning av slidan.

Det är så bisarrt att man nästan vill skratta.

Men det handlar varken om blygdläppar eller venusberg. Det handlar om vad som händer när vi först lär kvinnor att deras kroppar är fel och sedan erbjuder en lösning – som kostar pengar. Mycket pengar.

En lönsam förening

Har du inte råd? Inga problem. Intimkirurgi går att finansiera på kredit. Det finns företag som uttryckligen erbjuder lån för det.

Skuldsätt sig för att operera ett friskt underliv.

Smaka på den meningen.

Kvinnors underliv ser ut på väldigt många olika sätt.

Det finns ingen anatomisk mall för hur stora de inre blygdläpparna ska vara.

I DN:s granskning berättar en gynekolog om unga kvinnor som bokat tid för att få veta om deras blygdläppar är ”normala”. Ofta efter att en pojkvän sagt något om dem.

Det här är inte första gången någon tjänar pengar på att kvinnor tycker illa om sina kroppar.

Bröst ska vara lagom stora. Midjan ska vara smal. Magen platt. Huden slät. Ansiktet ska se ungt ut, men inte fixat. Håret ska vara fylligt på rätt ställen och inte finnas alls på andra.

Patriarkatet och kapitalismen i en synnerligen lönsam förening.

Den eviga skönhetsindustrin

Självklart ska en vuxen människa få bestämma över sin egen kropp.

Men ett val uppstår inte i ett vakuum.

Om du ständigt får höra, se och förstå att någonting på din kropp är fult, äckligt, för stort, för litet eller på annat sätt fel, så måste man ställa frågan: Vem skapade behovet av att välja korrigering?

Den eviga skönhetsindustrin vill inte att kvinnor ska vara nöjda. Den behöver att vi hittar nästa fel.

Och när vi väl har hittat det finns det alltid något mer: näsan, brösten, kärlekshandtagen, magen och nu också underlivet.

Det finns något djupt sorgligt i att en kvinna kan titta på den del av sin kropp som ska ge njutning och tänker att: Det där är fel.

Ännu sorgligare är att det finns en hel industri som är beredd att hålla med – underblåsa känslan.

Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Och det blir inte mindre absurt för att lösningen utförs av någon med läkarlegitimation.

Kvinnokroppen är inget renoveringsobjekt och blygdläpparna är inte en skönhetsdetalj.

Veronica Palm