Teater Det är fullt rimligt att spela “Kvinnor och äppelträd” just nu när den toxiska manligheten gjort comeback. Det tycker Ola Bo Larsson som sett en ny teateruppsättning av Moa Martinsons klassiska roman.
Det gläder mig, både innan och efter att ha sett föreställningen, att “Kvinnor och äppelträd” blir teater år 2026.
När Moa Martinson debuterade med Kvinnor och äppelträd 1933 väckte romanen uppmärksamhet och blev omstridd. Hon skildrade arbetarkvinnors liv utan omsvep: barnafödande, sexualitet, övergrepp och en fruktansvärd fattigdom och nöd.
Nästan hundra år senare blir berättelsen till scenkonst i en samproduktion mellan Riksteatern och Västerbottensteatern. Tora von Platen har dramatiserat romanen, och Julia Marko-Nord har regisserat föreställningen.
Kvinnlig vänskap
I centrum står Sally och Ellen, som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i slutet av 1800-talet. De formas av samma hårda villkor men möter omvärldens (läs: patriarkatets) tuffa villkor på olika sätt. Sally tar plats medan Ellen håller sig i bakgrunden, men båda är fattiga som löss.
Uppsättningen gör den kvinnliga vänskapen dem emellan till berättelsens bärande relation.
Romanen “Kvinnor och äppelträd” har ofta lästs politiskt. Martinson visade hur kvinnorna höll ihop sina liv genom att hjälpa varandra, mot fattigdom och våldsamma män. Enligt regissören ska uppsättningen föra den politiska kraften vidare till en nutida scen.
Jag är inte bara glad att Moa Martinson aktualiseras, eftersom hennes starka författarskap ständigt undervärderas. Det är framför allt fullt rimligt att spela “Kvinnor och äppelträd” just nu när den toxiska manligheten gjort comeback och krig och kris utgör fonden för vår tid på nästan samma sätt som när Moa, Sally och Ellen levde. Även om fattigdomen i Sverige under 1800-talet och i början av 1900-talet naturligtvis inte går att jämföra med idag.
Aktuell i dag
I “Kvinnor och äppelträd” finns männen i bakgrunden, och är för det mesta direkt elaka och som bäst försupna stolpskott, som Ellens man, rallaren Bernard, som inte kan förstå Ellens sexuella barndomstrauman och tidens sexualmoral för kvinnor. Och hur det är att föda barn mitt i all fattigdom.
Samma begränsning visade den svenska manliga kritikerkåren upp när “Kvinnor och äppelträd” kom ut 1933. Ebba Witt-Brattström skriver så här i en artikel :
Enligt Anders Österling i Svenska Dagbladet präglades Kvinnor och äppelträd av ”elände, skvaller och drift”. Han beklagade att den trots allt talangfulla debutanten låtit ”underlivssynpunkten” dominera. Men det som Österling reducerade till en av många tänkbara ”synpunkter” var för Moa Martinson ett vidvinkelfokus. Genom att placera sexualiteten i förgrunden lyckades hon skildra kvinnornas existentiella livsvillkor.
Under föreställningen återkommer tankarna på kvinnosynen i dagens manosfär och könskriget, vilket gör att “Kvinnor och äppelträd” tyvärr är aktuell idag.
Finns utmaningar
Det finns utmaningar med att dramatisera den fylliga och lätt krängande romanen “Kvinnor och äppelträd”. För det mesta lyckas regissören väl med att hantera övergångarna mellan de olika sekvenserna så att dramat drivs framåt.
På det stora hela tror jag att föreställningen fungerar också utan att man har romanen i bakhuvudet, vilket alltid är en svårighet när romaner blir till teater.
Den stora utmaningen med dramatiseringen av “Kvinnor och äppelträd” är att ersätta Moa Martinsons fina naturskildringar som suger in läsaren i Ellens och de andras liv. Det är där Martin Hederos suggestiva musik kommer in i bilden, vilken ligger som en ljudmatta över nästan hela föreställningen.
Alla skådespelarna är på scen hela tiden. Det bidrar också till att kompensera för den i romanen så viktiga miljön. Skådespelarekollektivet bråkar som barn och fulla män, och förstärker socialisten Sallys reaktion när dottern, 16-åriga Edit, gått med i Frälsningsarmén. Genom att falla och åter falla mot marken. Det är vackert.
Väl gestaltad
Scenen är byggd som en generisk svensk landsbygd med hjälp av vackra träplankor på både golv och vägg. Den sparsmakade men prydliga kostymen, ljuset och rekvisitan – med en badså, en trälår och några trästolar – tar oss bortom tid och rum och in i vårt tillfälliga fiktiva universum som ska föreställa ett svenskt fattigt rum.
Min största invändning mot Riksteaterns “Kvinnor och äppelträd” handlar om att scenbilden signalerar lika mycket Norrgavel som fattigdom. Känslan av fattig instängdhet som finns i romanen går därför delvis förlorad.
Det är svårt att skildra fattigdom. Såsom Moa Martinson gjorde.
Sally och Ellen gestaltas väl av Emilia Roosmann och Tuuli Heinonen. Sally är, i föreställningen precis som i romanen, lite svårare att få grepp om; nära författaren Moa som hon är. Maria Sundbom, Mårten Andersson och Emil Grudemo El Hayek gör övriga roller också med den äran. Komediennen Maria Sundbom är en av de bidragande orsakerna till att föreställningen lyfter sig över den redovisning som en dramatisering av “Kvinnor och äppelträd”, och andra dramatiseringar, riskerar att bli.
Följer romanen
Pjäsen och föreställningen följer i stort romanen. Med en avgörande skillnad: föreställningen, till skillnad från romanen, tycker det är viktigare att åka till Paris för att träffa sonen än att gifta sig till trygghet.
Detta är en av flera delar av föreställningen som är värda att diskutera vidare efter att ha sett Tora von Platens och Julia Marko-Nords uppsättning av Moa Martinsons “Kvinnor och äppelträd”. En föreställning som trots många sceniska utmaningar lyckas väl med sina intentioner.
Riksteatern turnerar med Kvinnor och äppelträd till över 40 orter, från Lund till Kiruna, med premiär den 4 oktober i Växjö. Den 20 januari har föreställningen nypremiär på Västerbottensteatern.
Ola Bo Larsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
