Röda linjer leder inte sällan till stora svek.

Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma.

Året var 1976. Efter 44 år förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Det hade visserligen varit såväl koalitions- som samlingsregeringar under den där långa tiden.

Sommaren 1936 tillträdde en regering ledd av Bondeförbundet, den så kallade ”semesterregeringen”, men redan hösten 1936 var S-ordningen återställd.

Men 1976 bildades så en borgerlig trepartiregering ledd av Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin.

Den fick en svår och tuff resa.

Inte bara på grund av den djupa strukturella ekonomiska kris som hamnade på regeringens bord. De tre partierna var inte heller särskilt samkörda. Folkpartiet och Centerpartiet ville regera på ”mittenpolitikens grund”, medan Moderaterna var på väg högerut, inspirerade av den nyliberala våg som började göra sig gällande under den här tiden. Personkemin mellan Fälldin, Boman och Ahlmark var inte den bästa. Det blev inte lättare av Centerledaren Thorbjörn Fälldins löfte om att inte ladda de nya kärnkraftverk som var färdigbyggda. Detta var om man så vill en röd linje. Men Fälldin fick efter många, komplicerande och förnedrande turer ge med sig.

Landskapet ser annorlunda ut

Tomas Ramberg beskriver allt detta i sin bok ”Att dagtinga med sin övertygelse” (det var så Fälldin uttryckte det), en bred och fascinerande berättelse om ”Historien om Sverige och kärnkraften”. En slutsats är att i politikens värld gör man klokt i att möjligaste mån akta sig för definitiva löften och utfästelser. För röda linjer leder inte sällan till stora svek.

Femtio år senare ser det politiska landskapet annorlunda ut. Men det är omöjligt att inte uppmärksamma parallellerna. Varje tid har sina röda linjer.

Tre veckor efter valet står Centern fortfarande fast vid att inte stödja eller vara med i en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänstern är lika bestämd i sitt krav på att få ministerposter. Mitt emellan har vi Socialdemokraterna, som nog när det kommer till kritan inte heller vill ha med Vänsterpartiet. Alternativet skulle kanske kunna vara någon form av Tidö-modell, med ett avtal och formaliserat samarbete med Vänstern. Något Centerpartiet inte verkar utesluta. Miljöpartiet däremot förordar en fyrpartiregering, men accepterar nog vilken lösning som helst.

Men en sak är säker, någon måste överge sin röda linje om det ska bli något. Men till vilket pris?

Centern krokade arm med VPK

De fyra partierna i det rödgröna-blocket har alla sina skavanker, tillgångar och inte minst en förhistoria präglad ömsesidiga antipatier och inte så få samarbeten. Centern har historiskt sett varit den närmaste samarbetspartnern för Socialdemokraterna, som i kohandeln på 30-talet, koalitionsregerandet på 30- och 50-talen och inte minst samarbetet på 90-talet.

70-talet präglades förstås av en tuff holmgång mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, då Centern framgångsrik utmanade Socialdemokraterna om regeringsmakten och vann valet 1976.

Olof Johansson som kom efter Fälldin samarbetade däremot gärna med Socialdemokraterna. Men när Maud Olofssons blev partiledare var Centern ett uttalat Alliansparti och hade utvecklats åt det liberala, rentav nyliberala hållet. Ekohumanismen som präglade Centern på 70-talet lades till handlingarna.

På 70-talet hade Centern krokat arm med VPK i kampen mot kärnkraften. Centern bar också på den tiden miljöfrågorna och förebådade med sina gröna idéer på många sätt Miljöpartiet som bildades efter folkomröstningen 1980. Därför har det väl inte varit några varmare känslor mellan Centern och Miljöpartiet. Men framför allt hade Miljöpartiet länge en laddad relation till Socialdemokratin. På den tiden ställdes jobb ofta mot miljö, som ett antingen-eller val.

Har regerat under två mandatperioder

Den motsättningen är numera i hög grad överspelad. Socialdemokraterna har tagit till sig miljörörelsens grundläggande argument och Miljöpartiet har blivit mer pragmatiskt. De två partierna har ju också regerat under två mandatperioder, även om Miljöpartiet hoppade av strax före valet 2002. Spänningarna mellan Vänstern och Miljöpartiet är hanterliga, även om de två partierna i hög grad konkurrerar om samma väljare.

Det är ingen tillfällighet att friktionen i det rödgröna fältet är som störst mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern står för en traditionell borgerlig ekonomisk politik, sänkta skatter och marknadslösningar. Vänsterpartiet ligger längst från Centern på den traditionella vänster-höger-skalan.

Men vi ska förstås inte glömma den underliggande spänningen mellan Vänstern och Socialdemokraterna.

Historiskt bittra konkurrenter

Dagens vänsterparti bildades som en utbrytning/uteslutning ur det Socialdemokratiska partiet och var sedermera ett kommunistiskt parti fram till 1989 när k-et bara ströks och man gick vidare. Före partisplittringen 1917 var den ”partivänster” som senare bildade ett nytt parti särskilt kritisk till ”ministersocialismen”, det vill säga att Socialdemokraterna skulle bilda regering med den tidens liberaler för att genomdriva reformer och den allmänna rösträtten.

Det är en historiens ironi att Vänsterpartiet i dag verkligen vill bilda regering med liberala Centerpartiet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet/VPK har historiskt sett varit bittra konkurrenter, trots gemensamma politiska rötter eller kanske just därför. Även om de sakpolitiskt ofta har haft lättare att komma överens, än med de två andra partierna i det röd-gröna laget.

Exkluderades av Januariavtalet

Men relationerna har blivit mer frostig på sistone. Vad beror det på? En faktor är förstås att Vänsterpartiet exkluderades från allt inflytande genom Januariavtalet, något Centern och Folkpartiet ställde krav på för att inte rösta emot Stefan Löfvén som statsminister 2022. Man bör förstås se Vänsterns starka krav på regeringsmedverkan 2026 mot den här bakgrunden. Partiet vill ha revansch. Hundra år av politiskt utanförskap nationellt har satt sina spår, även om de rödgröna ju samarbetade när Göran Persson var statsminister.

Samtidigt har de två partierna också förändrats.

Socialdemokraterna har inte samma breda stöd som förr om åren och tappade ännu fler väljare i det senaste valet. I någon mån söker Socialdemokraterna efter sin ”reason to be” efter nedmonteringen av vänsterns gamla käpphästar och ideologier.

Vänsterpartiet har från sitt håll närmat sig Socialdemokraterna rent ideologiskt och är inte samma gamla leninistiska parti som under den kommunistiska tiden, utan ett mer spretigt och aktivistiskt parti. Vänsterpartiet har inspirerats av nya vänsterpartier och rörelser som Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Enhetslistan i Danmark, som inhyser en rad vänstergrupper med olika hemvist och ursprung.

Allt detta komplicerar relationerna.

Vänsterpartiet framhåller ofta att partiet har blivit mer pragmatiskt och kompromissvilligt, men inte när det gäller frågan om medverkan i regeringen. Hur det är med andra frågor återstår att se, om det blir några förhandlingar.

Osäker politisk resa

Var detta landar är svårt att förutsäga. Så här långt finns inget som tyder på att varken Vänsterpartiet eller Centerpartiet är berett att överge sina respektive röda linjer. Kanske väntar nyval, eller så slutar det med att en annan konstellation får möjlighet att bilda regering. Vi får se om politiken är det möjligas eller omöjligas konst. Utifall att Magdalena Andersson lyckas få ihop en rödgrön regering i någon form väntar svåra förhandlingar om en rad sakfrågor. Och en svår och osäker politisk resa framöver.

Och hur gick efter valet 1976? Jo, först sprack den borgerliga regeringen 1978 och Folkpartiet regerade själv i ett år. Efter valet 1979 tillträdde en ny borgerlig trepartiregering, men efter skatteöverenskommelsen med Socialdemokraterna under ”den underbara natten” hoppade Moderaterna av.

Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. I bästa fall kan vi lära oss något av den.

Håkan A Bengtsson