Prekärt läge för pressfriheten

Turkiets åtal mot journalisten Joakim Medin handlar om att skrämma till tystnad. Och det värsta är att det kan fungera. 

Den 3 maj är pressfrihetens dag. En dag som är till för att uppmärksamma betydelsen av fri och oberoende journalistik. Och hoten mot densamma.

Just nu sitter den svenske journalisten Joakim Medin fängslad i Turkiet. Åtalad för att ha förolämpat president Erdoğan och för att ha kopplingar till terrorism. Båda punkterna är direkt löjeväckande. Dels för att Erdoğan måste vara den mest ömhudade politiska ledaren i världen. Snacka om snöflinga. Dels för att Medin är och har varit journalist. Inget annat. Han har skrivit om kurderna och deras situation. Det är hans brott, enligt myndigheterna i Turkiet.

Det finns tyvärr en långsiktig konsekvens av det som nu utspelar sig i Turkiet.

Det enda straff jag egentligen varit rädd för att få är utvisning

Medin är nämligen inte åtalad för texter han har publicerat i Turkiet. Hans journalistik är ju i Sverige, på svenska. Det han skrivit och sagt faller under svensk lagstiftning, och vår yttrandefrihet är vid.

Men genom åtalet säger president Erdoğan att ingen kan känna sig säker. Nationella gränser gäller inte längre.

Jag har själv varit journalist i över 30 år vid det här laget. Under långa perioder har jag rest utomlands. Till Myanmar, Zimbabwe, Elfenbenskusten och till Belarus, för att ta några exempel.

Vid ytterst få tillfällen har jag anmält till myndigheterna att jag varit där som journalist. Det hade nämligen gjort det omöjligt att arbeta utan att följas av säkerhetstjänsten.

Har jag varit rädd för att bli gripen? Ja, självklart. Men det enda straff jag egentligen varit rädd för att få är utvisning. Hade de kommit på mig hade jag blivit hemskickad.

Det är de spelreglerna som skrivs om nu.

Kina har redan tidigare varit inne på att hantera journalister på det här viset. För några år sedan var jag som ordförande för Svenska PEN med och delade ut Tucholskypriset till den svenske förläggaren och författaren Gui Minhai, som fängslats i Kina. Dagen innan prisutdelningen meddelade den kinesiske ambassadören i ett uttalande att ”de som är ansvariga för att ge Gui Minhai priset inte längre kan känna sig säkra”. Ett direkt hot från en utländsk ambassadör på svensk mark för en handling utförd i Sverige.

När Kina senare slog ned demokratirörelsen i Hongkong och införde nya säkerhetslagar slog man också fast att den som bryter mot dessa lagar kan straffas, oberoende av var man bryter mot dem. Vad jag vet har den paragrafen inte prövats i praktiken, men den säger något om utvecklingen.

Även i Sverige märks ett annat förhållningssätt till journalister i dag. På nätet har kulturkrigare i högerns trådar med emfas hävdat att Joakim Medin egentligen inte är journalist, utan vänsterextremist eller något liknande. De försöker därmed bekräfta president Erdoğans narrativ.

Vet de ens vad de gör? Jag är rädd för att svaret på den frågan är ja. De vet exakt vad de gör. I deras ambition att relativisera sanning och fakta måste de journalister som letar efter just detta svartmålas.

Det är den hållningen som lett fram till att läget för pressfriheten är prekärt över allt större delar av världen.

Enligt organisationen Reportrar utan gränser sitter det i skrivande stund 526 journalister i fängelse över hela världen. Tolv i Turkiet.

Den här dagen handlar om att protestera mot detta. Om att stå upp för den fria journalistikens värde och betydelse.

Och den handlar om att kräva Joakim Medins frihet.

Jesper Bengtsson