Allt färre ser liberalismen i Liberalerna. Aktieaffärerna visar hur stort kaoset varit.
Johan Pehrsons avgång som partiledare tycks ha överrumplat även de i hans närmaste krets. Det hade visserligen funnits starka krav på hans avgång från liberala politiker ute i landet, men ingen verkade ha tänkt att det skulle ske just nu.
Egentligen borde Johan Pehrsons personlighet ha lyft partiet mer. Det hade länge varit en sanning att väljarna röstar på politiker som man gärna skulle gå ut och ta en öl med. En Bill Clinton eller en George W. Bush.
Jag antar att det var det som gjorde att Liberalerna satsade på ”killen vid grillen”. Och att de gjorde hans persona till huvudfokus efter att han blivit partiledare för tre år sedan. Han verkar verkligen vara en sympatisk person.
Men något har ändrats sedan Clinton och Bush var presidenter.
I dag finns det sannolikt fler besvikna, hemlösa liberaler där ute än det finns personer som verkligen identifierar sig med det parti Johan Pehrson format
Den sociala biten räcker inte. Det räckte definitivt inte för Johan Pehrson, även om det såg ut så till en början. Han blev partiledare några månader innan valet 2022. Även då låg partiet under fyraprocentsspärren. Hans fryntliga personlighet samverkade med det faktum att små partier alltid får större uppmärksamhet i en valrörelse. Partiet tog sig in i riksdagen och med Pehrson vid rodret var det aldrig fråga om att inte ingå i det som blev Tidösamarbetet.
Berättelserna om förhandlingarna på Tidö slott, med groggar och nattmanglingar, var som skurna ur en annan tid i svensk politik.
Och sedan har det bara gått utför.
Huvudförklaringen är rimligen det vägval först Nyamko Sabuni och sedan Pehrson gjorde. Beskedet att man hellre samarbetade med Sverigedemokraterna än med Socialdemokraterna ledde till ett strömhopp från partiet. I dag finns det sannolikt fler besvikna, hemlösa liberaler där ute än det finns personer som verkligen identifierar sig med det parti Johan Pehrson format. Och partiets profilfrågor har legat långt ifrån den liberala mittfåran.
Integritetsfrågorna har konsekvent fått stryka på foten för att istället skärpa kriminalpolitiken.
Humanismen har kastats bort till förmån för den skarpaste migrationspolitiken inom EU.
Miljöpolitiken har under Tidöregeringen styrts av en liberal miljöminister men dikterats av SD.
För bara några veckor sedan meddelade Pehrson att huvudfrågan inför valet skulle bli att ytterligare skärpa straffen och repressionen i kriminalpolitiken. Partiet hade inte varit tillräckligt tydligt, tyckte han, och krävde bland annat att gängkriminellas barn skulle omhändertas redan på BB.
Det går att räkna upp ett dussin liberala profilfrågor där Pehrson varit otydlig, men hårdare tag?
Allt färre såg Liberalerna som ett liberalt parti.
De senaste avhoppen från partiet, när jämställdhetsministern, partisekreteraren och kanslichefen avgick med bara några timmars mellanrum, verkar inte ha handlat om ett missnöje med den politiska utvecklingen, men det visar ändå på ett parti i fritt fall.
Läget bekräftades väl egentligen bara av Ekots avslöjande att Pehrson inte redovisat sina aktieinnehav. Något som potentiellt är ett lagbrott. Slarv är mänskligt, men kombinerat med de tidigare aktieaffärerna som gjorts av partiföreträdare och de underliga avhoppen för några veckor sedan ger det bilden av kaos.
Och nu står partiet utan partiledare.
Johan Pehrson kommer få mer tid vid grillen i sommar. Det kommer han. Men frågan är om Liberalerna kommer stå starkare när glöden falnat och Sverige går in i valrörelse?
Inte mycket talar för det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
