När de exkluderade organiserar sig

Krönika Det etablerade Sverige har länge lämnat delar av landet bakom sig. Ändå förvånas man när människorna som bor kvar vill välja företrädare som känner deras vardag. Det skriver Juan Fonseca i ljuset av anklagelserna om valfusk i Dalarna.

År 1993 samlade jag omkring 8 000 namn till stöd för min nominering till Socialdemokraternas riksdagslista i Stockholm. Jag satt då i kommunfullmäktige. Det var ett nytt sätt att söka stöd, och alla tyckte inte om det. Partivänner och andra insinuerade att det handlade om fusk. Året därpå blev jag riksdagsledamot.

Jag minns fortfarande reaktionerna. Många hade väntat länge på sin tur. Själv hade jag inte de självklara kontakter som öppnade dörrar i partiet. Jag vände mig till människor som ville stödja mig och bad dem göra sin röst hörd. Det gav mig både ovänner och vänner, men framför allt lärde det mig något: ett parti kan hylla människors organisering i sin historia och samtidigt känna sig hotat när nya människor börjar organisera sig i dag.

Krävde rättvisa

Socialdemokratin föddes ur fattiga arbetares och fackets kamp. Ingen bjöd in dem till makten. De gick samman och krävde rättvisa. Det är en historia att vara stolt över, men också ett ansvar att leva upp till. Dagens arbetarklass finns också i det mångetniska Sverige, i vården, omsorgen, transporterna och i bostadsområden som samhället har exkluderat. Varför skulle just dessa arbetare behöva vänta på att någon annan ger dem en plats?

Det är med den erfarenheten jag följer debatten om Vänsterpartikandidaten som personkryssades in i riksdagen i Dalarna. Misstankarna om valfusk måste utredas. Om människor har erbjudits pengar för röster är det oacceptabelt. Jag vet inte vad som har hänt där. Min namninsamling inför en partinominering och rösterna i ett allmänt val är två olika saker.

Men samtidigt hör jag en välbekant misstänksamhet mot människor som samlas bakom en kandidat. När en båtklubb, en facklig organisation eller någon annan förening stödjer en politiker som delar medlemmarnas intressen ser vi det som demokratiskt engagemang. När människor med invandrarbakgrund gör detsamma väcks frågor om deras motiv. Varför?

Jag har tidigare skrivit att jag föredrar uttrycket exkluderade områden. Det riktar blicken mot det samhälle som har stängt människor ute. Det etablerade Sverige har länge lämnat delar av landet bakom sig. Ändå förvånas man när människorna som bor kvar vill välja företrädare som känner deras vardag.

En läxa för S

Här måste jag också rikta kritik mot mitt eget parti. Socialdemokratin har alltför ofta anammat högerns och Sverigedemokraternas berättelse om det mångetniska Sverige. Ibland hörs till och med samma språk, där invandring beskrivs som ett problem eller en belastning. Människor i det exkluderade Sverige hör vad som sägs. De förstår när ett parti som en gång ville organisera dem i stället talar om dem som något som måste hanteras.

Jag tror att det är en viktig del av förklaringen till Vänsterpartiets framgångar i många exkluderade områden. Socialdemokraterna har också många väljare där, men Vänsterpartiet har gått starkt framåt och är i flera valdistrikt nästan lika stort eller större. Vänsterpartiet söker människors förtroende utan att först peka ut dem som ett problem. De behandlar deras engagemang som en tillgång. Mitt parti borde fråga sig varför det budskapet når fram.

Inför valet gjorde jag en T-shirt med orden: ”Vi är 17 % som kan avgöra valet.” På TikTok uppmanade jag mina följare, bland dem många unga med invandrarbakgrund, att rösta på oppositionen. Jag vet att många av dem röstade. De vill vara med och forma Sveriges framtid. De vill också bli lyssnade på efter valdagen.

Socialdemokratin behöver återupptäcka något som en gång var självklart för rörelsen: arbetare organiserar sig för att få inflytande, och demokratin blir starkare när de lyckas. Det gäller också arbetarna i det mångetniska Sverige. Om vi vill företräda dem måste vi vara beredda att dela makten med dem.

Juan Fonseca