Ulf Kristersson inledde sin politiska karriär som en hårdnackad motståndare mot välfärdsstaten. Om han och Moderaterna kommer till makten nästa mandatperiod blir det med en politik som förhindrar social rörlighet och krymper den gemensamma horisonten.

Borgerligheten har »ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten«, skriver Ulf Kristersson när han 1990 tecknar högerns utsikter inför det nya decenniet. Två år senare menar Kristersson att den »socialdemokratiserade välfärdsyran som brett ut sig i alla partier sedan 60-talet nu måste ge vika«. Samtidigt pekas fyrtiotalisterna ut som »homo bidragus«, en generation som »skor sig själva och lämnar notan och resterna av systemet till oss«.

Citaten är hämtade ur en rapport om Kristerssons ideologiska bana och politiska facit, publicerad av tankesmedjan Tiden, som jag varit med och skrivit. En central insikt lyser klarare än andra: den nuvarande moderatledarens politiska engagemang har formats och sporrats av motståndet mot den generella välfärden som idé.

Det märks i ord liksom i handling. När Kristersson som socialborgarråd i Stockholm är med och genomför hårt kritiserade utförsäljningar av stadens välfärd, exempelvis förskolor och hemtjänst. När han som socialförsäkringsminister hårdnackat försvarar den omänskliga stupstocken i sjukförsäkringen. Och när han som partiledare går till val på massiva skattesänkningar, varav 22 miljarder enbart för ett sjätte jobbskatteavdrag under 2019.

Det är förrädiskt att sätta likhetstecken mellan ideologi och politik. Medan ideologin är summan av värderingar och idéer – en längre kompassriktning – är politiken själva hantverket. Mötet mellan tanken och verkligheten, det möjliga snarare än det önskvärda.

Den nuvarande moderatledarens politiska engagemang har formats och sporrats av motståndet mot den generella välfärden som idé.

Moderaterna är inte bara för vinster i välfärden, sänkta skatter och växande klyftor. Det är också ett intresseparti som går till strid mot välfärdsstatens själva grundtanke: att vi gör bäst i att kompensera för medfödda ojämlikheter.

Moderaternas valbudskap om »ett land präglat av företagsamhet, jämlikhet och social rörlighet« blottar en avgrund mellan retorik och politisk praktik. Sanningen är att Kristerssons ekonomiska politik skulle öka klassklyftorna och hindra social rörlighet.

Klassresor skulle ställas in snarare än möjliggöras.

För 1900-talets arbetarklass var välfärdsstaten katapulten till utbildning, bostad och ett värdigt jobb. Mitt liv skulle vara radikalt annorlunda utan den.

Nu, de sista skälvande veckorna innan valet, kläms M-ledaren mellan ett bångstyrigt parti – där en moderat riksdagsledamot poserar med automatvapen – och fallande opinionssiffror. Att Ulf Kristersson beskriver Sverige som ett land i »politiskt kristillstånd« luktar desperation.

Alltför ofta reduceras politiken till enskilda reformer eller det senaste kvartalets debattklimat. Det är synd. För det är först när vi fogar samman idéerna och reformerna till en helhet, ser dess långsiktiga verkningar, som vi kan förstå skiljelinjerna. Bringa klarhet i bruset.

I fallet Moderaterna behövs inga överdrifter – verkligheten är fullt tillräcklig.

En röst på Ulf Kristerssons Moderaterna är en röst för ett samhälle där den gemensamma horisonten krymper. Det vi byggt tillsammans ska hackas upp och krympa. Vårt ska bli mitt, tillsammans bli eget. Eller annorlunda uttryckt: »Berika några« i stället för »Lika för alla«.