Miljöpartiet vill vara en tredje kraft i svensk politik. Blockpolitiken är visst ett minne blott. Det påminner om gamla tider då partiet bildades och vägrade ta ställning i höger-vänster-debatten. Det fanns en poäng med det i en tid när blockpolitiken kändes mer cementerade än någonsin och de gröna frågorna behövde få en rejäl skjuts in i rikspolitiken.

Det var dock få som tog miljöpartisterna på allvar under dessa år av salsadans och alternativ profil och än färre som tilltrodde dem någon regeringsduglighet. Det är när partiet breddar sig och gör upp om den ekonomiska politiken med Socialdemokraterna som väljarna ser att de gröna är en politisk kraft att räkna med.

Nu hävdas att det rödgröna samarbetet blev ett misslyckande och att MP därför vill gå fram som en egen kraft i kommande val. Det är en märklig analys. Det var Miljöpartiet som vann på den rödgröna koalitionen. Medan S backade rejält och V hamnade på samma låga resultat som vid valet 2006 ökade de gröna från strax över 5 procent till 7,3 procent i senaste valet. Den förhatliga blocktillhörigheten har med andra ord inte varit till någon nackdel för de gröna.

Däremot kan det finnas andra bra skäl till att just nu inte hävda något rödgrönt block. Socialdemokraterna har under Stefan Löfvens ledning redan deklarerat att partiet går till val med sin egen politik. Det rödgröna samarbetet var inte tillräckligt förankrat i arbetarrörelsen. Somliga ville inte se en koalition med Vänsterpartiet, andra såg det som lika avskyvärt att vara allierad med Miljöpartiet. De flesta undrade var S blev av.

När Miljöpartiet nu hävdar att det rödgröna samarbetet inte finns är det alltså en riktig iakttagelse. Däremot vore det dumt om de gröna inte inser att deras väljare står betydligt närmare den rödgröna dimensionen i svensk politik än den gråblåa Reinfeldt-fåran.

Det politiska landskapet ritas nu om i snabb takt. Moderaterna präglas av idétorka och har i Löfven fått en svår motståndare i frågan om arbetslösheten. Alliansens småpartier blir allt mindre. Frågan är om Centern och Kristdemokraterna finns kvar efter nästa val.

Miljöpartiets längtan till mitten är i detta läge inte lika självklar som då partiet bildades. Det är betydligt trängre där då både S och M gör anspråk på mitten medan FP och C tävlar om högerflanken.

Är det någonstans det finns ett tomrum är det på vänsterkanten. Vänsterpartiet har inte lyckats komma igen efter alla år av ökenvandring partiledarbytet till trots. Här skulle ett modernt marknadskritiskt miljöparti som vill rättvis fördelning och hållbar utveckling kunna spela roll.

Strunta i mittennojan och utveckla det rödgröna politiska tänkandet i stället!